Gruvnäringen måste få en renässans om EU-länder inte bara ska byta det direkta beroendet av rysk gas och olja mot ett indirekt beroende av Kina – det land som i dag dominerar produktionen av råvaror av kritisk betydelse för förnybar elproduktion.
För inte så länge sedan var globaliseringen lösningen på allt. EU:s fyra friheter – friheten för varor, tjänster, kapital och människor att röra sig över landsgränser – skulle utsträckas till att gälla hela världen helst. Genom att knyta samman länder i ömsesidiga, ekonomiska band och beroenden skulle alla – även totalitära regimer – inse att jämbördigt och förtroendefullt samarbete är framtiden.
Globaliseringen skulle i längden rent av ha en fredliggörande och demokratiserande verkan. Snart skulle lammen kunna vila tryggt vid sidan av vargarna, som övergått till vegansk kost av rent egenintresse.
Rent praktiskt innebar tron på globaliseringens välsignelsebringande effekter att det inte längre fanns behov av exempelvis olika former av beredskapslager. När en vara av något slag behövdes var det ju bara att mejla en beställning till sin sedvanliga leverantör – företrädesvis i Kina – och produkten ifråga skulle anlända några dagar senare. Just in time, som det heter. Smidigt och elegant.
Tanken var väl god i moralisk mening, men knappast i realiteten. Pandemin blev en brutal påminnelse om detta. Vår beredskap var inte god. De globala leveranskedjorna bröts. För vården viktig skyddsutrustning saknades och gick inte att få tag på.
I Europa gjorde Tyskland och andra länder sig beroende av Ryssland för sin energiförsörjning. De som ifrågasatte klokskapen i detta fick inget gehör. Så gick det som det gick.
“Den ryska invasionen har påmint oss om vikten av att trygga vår energiförsörjning. Enkelt uttryckt är energi en säkerhetsfråga och att minska koldioxidutsläppen är en fråga om strategisk autonomi”, skriver André Küüsvek, chef för Nordiska investeringsbanken, och Werner Hoyer, chef för Europeiska investeringsbanken, i en gemensam debattartikel i Sydsvenskan.
Deras lösning på problemet stavas förnybart. Ju mer vi investerar i ren energi i dag, desto mindre beroende kommer vi att vara av dyr, importerad energi från opålitliga och illasinnade leverantörer imorgon, enligt de båda.
Vad Küüsvek och Hoyer glömmer – eller medvetet förtiger – är att verkligheten är betydligt mer komplicerad än så. Sveriges och andra EU-staters beroende av främmande, och potentiellt fientlig, makt kommer inte att försvinna bara för att beroendet av gas och olja bryts.
I den europeiska unionens industristrategi varnas tvärtom för att omställningen till klimatneutralitet kan leda till att beroendet av fossila bränslen ersätts med ett beroende av andra råvaror som hämtas utanför EU.
För även om kraften i vattnet, vinden och solen finns fritt tillgänglig här kan denna energi inte omvandlas till el och nyttiggöras utan import av diverse råvaror. Medan Europa konsumerar omkring en fjärdedel av världens råvaror, är det endast tre procent som produceras här.
EU har också tagit fram en lista över 30 kritiska råvaror som bedöms vara av avgörande betydelse för ekonomin och därmed för välståndet.
Här återfinns de omtalade sällsynta jordartsmetallerna, som används bland annat till magneter i elektriska motorer och generatorer i elbilar och vindkraftverk. För närvarande utvinns 86 procent av dessa jordartsmetaller i Kina. Sverige producerar i dag inga sällsynta jordartsmetaller. Inte heller EU, som i stället importerar 98–99 procent av dessa från just Kina. Magnesium är en annan kritisk råvara där Kina har närapå monopol med närmare 90 procent av världsproduktionen.
Kobolt behövs i batterier till elbilar och för energilagring. Närmare 70 procent av all kobolt EU importerar kommer från Demokratiska republiken Kongo, som namnet till trots inte är särskilt demokratiskt och dessutom allt annat än stabilt.
Det är inte bara råvaror som importeras. De solpaneler som täcker allt fler svenska tak kommer i regel från Kina, som svarar för närmare 90 procent av produktionen i världen.
Om Sverige och Europa inte bara ska byta beroendet av Ryssland mot beroende av Kina kräver det en renässans för gruvnäringen. Det är också vad EU arbetar för. I Sverige finns fyndigheter för de flesta metaller på EU:s lista över kritiska råvaror, men i princip ingen utvinning pågår. Planerna på att utvinna vanadin på Österlen mötte våldsamt motstånd och skrinlades till sist förra året.
Det ska bli intressant att se hur Miljöpartiet, det parti som hårdast, för att inte säga mest hysteriskt, driver på för grön omställning, ska hantera denna nya verklighet.
Inte ens med moderna metoder kan gruvdrift ske utan att djur- och växtliv störs, utan att det inkräktar på livsutrymmet för någon rar blomma, fjäril eller groda, utan att landskapet förändras. I alla fall inte utanför gröna partiprograms sagovärld.
Räkna med många fastlimmade aktivister de kommande åren.
