Skogkär: Högern vinner valet

Även efter den 13 september kommer riksdagen att ha en klar högermajoritet. Det har riksdagen haft i tjugo år, ända sedan Alliansen vann valet 2006. Det kommer riksdagen att ha i ytterligare fyra år. Minst. En majoritet av svenska folket fortsätter att säga nej till socialism.

Så glöm opinionsmätningarna för en stund. Högern kommer att kunna regera vidare. Om den vill. Problemet är, som bekant, att delar av denna höger inte vill. För delar av denna höger är för fina i kanten för att regera med, eller med stöd av, Sverigedemokraterna. Delar av denna höger – läs Centerpartiet – skänker hellre bort makten till motståndarsidan.

Sådana betänkligheter har inte Socialdemokraterna. Socialdemokraterna har väldigt få om ens några betänkligheter när det kommer till att ta och behålla makten. Magdalena Andersson (S) är redo att ge ministerposter till Mehrnoosh Dadgostar och hennes kamrater i ett antisemitiskt anfrätt gammalt kommunistparti, fyllt av extremism, terrorvurm och marxistiskt vrakgods.

Fredrik Reinfeldt (M) visade vägen valnatten 2014 när han erkände sig besegrad och lät Stefan Löfven (S) ta över. Detta trots att de rödgröna med sina 159 mandat var i klar minoritet. Märkliga och demokratiskt tvivelaktiga manövrer togs till för att blockera Sverigedemokraterna från varje form av inflytande över politiken – Decemberöverenskommelsen och Januariavtalet. Följden blev två mandatperioder med rödgröna regeringar så svaga att de inte ens orkade lyfta sina egna budgetar genom riksdagen.

Med Tidöavtalet fick Sverige till sist en regering som kunde regera med stöd av en majoritet i riksdagen. Landet fick en regering som – till kvittningssystemets sammanbrott – kunde vara säker på att få igenom sina förslag. Landet fick politisk stabilitet. Och reformtakten har varit hög.

Men opinionsläget är dystert. Enligt Mätningarnas mätning, en viktad sammanvägning av publicerade opinionsmätningar från sex olika institut, kommer Tidöpartierna att tappa sin majoritet och Liberalerna sin plats i riksdagen. Räknat i procent leder den rödgröna oppositionen med 52,6 mot Tidöpartiernas 45,4. Översatt i mandat blir det 192–157 till oppositionens fördel.

Med mindre än en månad till valdagen skiljer det 7,2 procentenheter. För att komma ifatt behöver Tidöpartierna vinna över ungefär 3,7 procent av dem som lutar åt att rösta på oppositionen. Med omkring 7,8 miljoner röstberättigade i riksdagsvalet motsvaras varje procentenhet av 78 000 väljare. Cirka 290 000 väljare måste byta block. Eller så måste det ske en rejäl mobilisering bland osäkra väljare. Mellan 6 och 14 procent – en halv till en miljon röstande – bestämmer sig först de två, tre sista veckorna före valdagen. Så än är loppet inte kört. Fast det krävs en aldrig tidigare skådad valspurt.

Fast om Centern byter sida förändras spelplanen helt. Även utan Liberalerna har då riksdagens egentliga högerpartier – M, SD, KD och C – en komfortabel majoritet, 184 mandat mot den rödgröna vänsterns 165 mandat. Men så är det ju det faktum att Centern inte på några villkors vis kan tänka sig att samverka med Sverigedemokraterna. Partiordföranden Elisabeth Thand Ringqvist marknadsför nu “Mittenalternativet”, en regering bestående av S, C, KD och kanske MP. Det är bara det att Miljöpartiet kategoriskt avfärdar tanken på att regera tillsammans med KD medan KD för sin del mött förslaget från Thand Ringqvist med en gäspning. Och utan MP, eller utan KD, kan inte “Mittenalternativet” få egen majoritet.

Läs även: Hjort: I Dadgostars värld är brottslingen offret

Utan Centern ingen rödgrön majoritet. Samtidigt vill Centern inte släppa in Vänsterpartiet i en regering. Och utan V ingen rödgrön majoritet. Ekvationen går inte ut. Magdalena Anderssons utsikter att få ihop en majoritetsregering är försvinnande små, för att inte säga obefintliga. De senaste dagarna har motsättningarna mellan V och C flammat upp som en skogsbrand i Spanien. Det var en fröjd att skåda Dadgostar och Thand Ringqvist ryka ihop i Expressens partiledardebatt. Särskilt märkvärdigt är det inte. Hur skulle det ivriga skattehöjarpartiet V och det lika ivriga skattesänkarpartiet C kunna sitta i eller stödja samma regering? Vad har den fria företagsamhetens försvarare i Centerpartiet gemensamt med Vänsterpartiet som vill ha statlig kontroll och styrning av hyror, matpriser, elpriser, bränslepriser och företags vinster? Vad kan Thand Ringqvist, hon som ständigt hyllar företagare och entreprenörer, över huvud taget ha gemensamt med Dadgostar som anser att det är värre att äga en bank än att råna en bank, som anser att om någon är rik så beror det på att denne har exploaterat andra och lever på andras arbete? Om det är någon som lever på andras arbete så är det Dadgostar, politiker på heltid de senaste tjugo åren. Hur skulle Centern med någon form av intellektuell heder i behåll kunna samarbeta med antisemitismskandalernas Vänsterparti men inte med Sverigedemokraterna?

Att passa in Centern i en rödgrön vänsterkoalition är som att försöka banka ner en fyrkantig kloss i ett trekantigt hål. Det tycks även Centerledningen ha insett. Till sist. Därav locktonerna riktade mot KD.

Men så är det detta med migrationen och klimatet. För Centern räcker det inte med förra årets drygt 88 000 beviljade nya uppehållstillstånd. För Centern räcker det inte att Sverige förra året i praktiken nådde netto nollutsläpp.

En majoritet av Sveriges väljare vill fortfarande ha högerpolitik i bred bemärkelse. En majoritet av Sveriges väljare vill fortfarande ha politik som bygger på liberala – men inte socialliberala – och konservativa värderingar.

Om Centern bara slutade krumbukta sig. Om Centern bara insåg hur landet ligger. Om centerpartisterna till sist kunde erkänna för sig själva att det är på politikens högerkant det är lättast att få igenom högerpolitik. Då skulle väljarna också kunna få den politik en majoritet önskar sig ytterligare en mandatperiod. Minst.

Läs även: Skogkär: Sveriges dummaste parti slår till – ännu en gång