Hjort: I Dadgostars värld är brottslingen offret

Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar la ut ett klipp där hon fick frågan om det var värst att råna en storbank eller att äga en. Hon svarar att det är värre att äga och sedan är debatten i full gång.

Varken Dadgostar eller hennes kritiker verkar förstå att frågan om det är värst att äga eller att råna en bank är från Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan. Även om Brecht skriver grunda och inte äga. För kritikerna är sammanhanget viktigt eftersom det berättar om vad hon faktiskt tror på.

Frågan ställs i operan av gängledaren Mackie Kniven, som leder ett kriminellt gäng. Operan suddar medvetet ut gränsen mellan en gangster som Mackie och en respektabel affärsman. När han ska avrättas visar han inte ånger utan moraliserar över det ekonomiska systemet med sin fråga om vad som är värst. Genom Mackie låter Brecht gränsen mellan brottsling och kapitalist kollapsa.

Brecht, som frivilligt flyttade till DDR, låter den kriminelle visa att det han gör är småsaker jämfört med vad det finansiella systemet gör. En bank rånar miljoner på pengar och har stöd av staten. Hur kan Mackie vara den kriminelle?

Problemet är inte att Dadgostar försöker vara lika tuff som en tonåring i Che Guevarratröja. Felet är att hon i grund och botten delar Mackies värdegrund utan att ha hans självinsikt. Hennes fara ligger inte i att hon vill verka tuff, utan i att hon faktiskt menar allvar.

I debatt efter debatt talar hon om att regeringen satsar på de rika och beställda, hon menar att Sverige inte har råd med miljardärer och liknande. Hon har accepterat en moral där Mackie är ett offer och miljardärerna är förövare.

Grunden för resonemanget är att det finns en begränsad mängd resurser och att de fördelas inom samhället. Får en person mer betyder det att någon annan har fått mindre.

Det är en ekonomisk analys som är lika djuplodande som att se två barn dela på en påse chips. Tror man att man kan förstå samhället utifrån det, då är nog Vänsterpartiet ett bra alternativ i valet. Mer bildade personer förstår att evigt delande inte leder till välstånd utan till en rättvist fördelad fattigdom.

För oss andra är det mer komplext. Vi förstår att världen är mer komplex, att resurser hela tiden skapas och att välståndet i huvudsak växer snarare än fördelas. Vänstern börjar och slutar med fördelningen. Högern börjar med produktionen.

Men låt oss gå tillbaka till Tolvskillingsoperan eftersom den ekar mycket av vårt samhälle. Brecht var kommunist och flyttade till DDR. För att understryka att han förstod kommunismens konsekvenser blev han österrikisk medborgare och hade sina inkomster i Schweiz. Brecht förstod att den som predikar mest om systemets orättvisor sällan själv står sist i kön. Framför allt tycks han förstå socialism bättre än vad Dadgostar gör.

En bärande tanke är att det är samhället som är sjukt – det finansiella systemet låter få kapitalister bli rika på de fattigas bekostnad. Varje cigarr och flaska champagne är ett slags stöld från en närmast svältande barnfamilj. Bankdirektören hyllas i det kapitalistiska samhället.

Men den som stjäl mat, kläder eller rånar en bank blir inte en hjälte utan en skurk. Systemet förstår inte behoven. I samma opera säger Brecht att först kommer maten, sedan kommer moralen. I verkligheten kommer moralen, sedan kommer notan och den betalas av folket.

Samma tanke har länge varit ett slags bärande tanke i den svenska kriminalpolitiska debatten. Det är bland annat ekonomiska orättvisor, ofta kallade socioekonomiska faktorer, som orsakar brott. Samhället är en kedja där en länk brister, och var det brister är inte någons ansvar. Man väljer inte att stjäla, utan det är en konsekvens av ett sjukt samhälle.

Därför är det inte bara meningslöst att straffa kriminella utan också nästan omoraliskt. Ingen väljer ju att bli kriminell, utan det är samhällets ansvar, men en enskild får bära bördan.

I verkligheten vet vi att det inte är så. Barn blir inte gängkriminella för att köpa mat åt sina hungriga syskon. Motivet är i stället lyxkonsumtion. Bilderna på kriminella visar sedelbuntar och klockor, inte makaroner och falukorv. Men brottsoffret försvinner ur vänsterns berättelse. De är upptagna med att diskutera systemet och den framtida utopin.

Men den gamla kvinnan som rånas bryr sig inte om gärningsmannens socioekonomiska förklaring. Tonåringen som blir förnedrad och rånad bryr sig inte om den marxistiska analysen av produktionsförhållandena. De vill veta varför ingen skyddade honom, de vill veta om det kan hända igen. Framför allt vill de veta om de kan vara trygga igen.

Dadgostar har en politisk föreställningsvärld där den som äger kan vara mer moraliskt skyldig än den som stjäl. Och när samma moral appliceras på kriminalitet blir konsekvensen att gärningsmannens bakgrund förklaras medan offrets lidande reduceras till en fotnot.

Brecht lät Mackie Kniven komma undan. Det var teater, och Brecht ville det. Dadgostar tycks däremot vilja spela samma pjäs i verkligheten. Men när ridån går ner finns det ingen skådespelare som återvänder till logen och inget manus som kan skrivas om. Kvar finns den gamla kvinnan som förlorat sin trygghet, tonåringen som blivit förnedrad och brottsoffren som vänsterns samhällsanalys aldrig riktigt har plats för.

Det är skillnaden mellan Brechts teater och Dadgostars politik. Mackie Kniven fick applåder när han slapp undan. I verkligheten är det någon annan som får betala.

Läs även: Finansministerduell som visar skillnader

Följ mig gärna på X/Twitter