Skogkär: Högerns konspiration blev vänsterns vision
Föreställningen om ett pågående folkutbyte har från första stund avfärdats som en högerextrem konspirationsteori. Att fortsatt hävda detta börjar bli svårt när framträdande politiker i Europa nu mer eller mindre öppet erkänner att ett folkutbyte är just vad de eftersträvar för att nå makten.
Vid ett framträdande i Zaragoza i lördags välkomnade det vänsterextrema spanska populistpartiet Podemos affischnamn Irene Montero regeringen Sanchez beslut nyligen att ge uppehållstillstånd till minst en halv miljon illegala migranter. Denna så kallade amnesti är något Podemos länge krävt. Monteros ser det som ett första steg. Nästa steg är att ge migranterna medborgarskap eller att genomföra en lagändring som ger icke-medborgare rösträtt, slog hon fast.
För Montero står folkutbyte för hopp, förklarade hon i Zaragoza. Ty med hjälp av migranternas röster hoppas hon befria Spanien från “rasister, fascister och snyltare”. Dessa ska bytas mot migranter och “rasialiserade”, mot det arbetande folket, oavsett om detta arbetande folk utgörs av “kineser, svarta eller bruna”.
Montero säger inget om vilka som ska bytas ut. Men rent logiskt kan hon inte gärna syfta på andra än etniska spanjorer, på landets infödda befolkning. De som envisas med att vilja behålla sin kultur och sitt land – vilket i Podemos ögon gör dem till rasister och fascister.
Irene Montero var jämställdhetsminister i Pedro Sanchez radikala socialistregering åren 2020–2023. Numera är Montero EU-parlamentariker för Podemos, och medlem av samma partigrupp som Vänsterpartiet, GUE/NGL, där hon också är vice ordförande. Montero var även partigruppens kandidat när det nyvalda EU-parlamentet skulle utse sin president 2024. Hon är med andra ord ett av den europeiska extremvänsterns tunga namn.
I samma partigrupp ingår det franska vänsterextrema populistpartiet La France Insoumis, LFI, lett av Jean-Luc Mélenchon. Även han talar numera om folkutbyte som något eftersträvansvärt. Under ett kampanjmöte i Toulouse för någon vecka sedan konstaterade Mélenchon nöjt att partiets vallistor inför de kommande lokalvalen förkroppsligade det nya, mångkulturella, multietniska, kreoliserade Frankrike – “det stora folkutbytets” Frankrike. Detta folkutbyte är enligt honom inte konstigare än att en ny generation tar över efter den gamla, “så som det har varit sedan tidernas begynnelse”.
Läs även: Korn: Fram med konservatismen, SD
Politiker som Montero och Mélenchon, partier som Podemos och LFI, försöker inte längre dölja sina avsikter. Migration är för dem ett redskap för att gripa den politiska makten. De ser det som självklart att migranterna – de ”rasialiserade” – är deras väljare och att de med deras hjälp ska ta kontroll över samhället. Lösningen på problemet att en majoritet av väljarna förkastar deras socialistiska politik är att importera en ny valmanskår.
Utvecklingen är i grund och botten inte förvånande. I valet mellan det öppna samhället och dess fiender står yttervänstern så gott som undantagslöst på fiendens sida. Den västerländska demokratin är för dem det sämsta och mest förhatliga av alla politiska system eftersom det inte är perfekt och därför inte kan mäta sig med deras socialistiska vision. Yttervänstern har genom åren lierat sig med sovjetkommunismen, med Maos Kina, med Kuba, med de röda khmerernas Kampuchea, med Chàvez och Maduros Venezuela, med mullornas Iran. Vänsterns senaste favoriter är den antisemitiska, islamistiska terrorgruppen Hamas. Stilenligt beskriver Montero demokratin Israel som “en terroriststat med vårt århundrades Hitler i spetsen, som gör mot palestinierna vad nazisterna gjorde mot judarna”.
En möjlig förklaring till att Montero och Mélenchon väljer att lyfta fram folkutbytet som något både självklart och önskvärt, är att de betraktar den demografiska förändring Europa genomgår som något vid det här laget oåterkalleligt. Utvecklingen fortsätter av sin egen inneboende kraft och därmed går det nu att börja tala klarspråk. När de nu hyllar folkutbyte är det i syfte att provocera sina politiska motståndare: “Ni har förlorat, vi har vunnit”.
Folkutbyte som konspirationsteori existerar. Den utgår från en föreställning om att en grupp mäktiga makthavare med onda avsikter i samråd och hemlighet bestämt sig för att byta ut Västvärldens vita befolkning. Men folkutbyte kan också ses som ett sätt att beskriva den omvälvande demografiska förvandling som många länder i Europa, bland dem Sverige, genomgått och genomgår. Och då handlar det inte om någon konspiration.
På grund av den migrationspolitik som i decennier förts i bred enighet av allt från kommunister och socialister till vänsterliberaler – och även en och annan högerpolitiker som Angela Merkel i Tyskland och Fredrik Reinfeldt i Sverige – har det i de flesta europeiska länder skapats en etniskt definierad underklass. Resultatet har blivit parallellsamhällen, kriminalitet, social oro, gettoisering, islamisering, etniska och religiösa motsättningar med mera. Det växande politiska motståndet mot denna politik och dess konsekvenser tyder på att vare sig spanjorer, fransmän, engelsmän, tyskar eller andra majoritetsbefolkningar i Europa utan motstånd kommer att låta sig ersättas av – för att låna Monteros beskrivning – kineser, svarta eller bruna.
Detta motstånd borde få ansvariga politiker – med betoning på ansvariga – att tänka sig för. Att fortsatt driva en politik som en majoritet av väljarna motsätter sig kommer att straffa sig och har redan straffat sig i form av ökat stöd för migrationskritiska partier , ökad och intensifierad polarisering och växande politisk instabilitet i land efter land. För Montero och Mélenchon är lösningen däremot att driva denna politik ännu hårdare.
Det är knappast en överdrift att beskriva situationen på många håll i Europa som en krutdurk. En tändande gnista kan få oöverskådliga konsekvenser. Om politiker som Montero och Mélenchon vill underblåsa eller rent av utlösa politiskt våld, är de på rätt spår.
