Den som söker på ordet “folkutbyte” i riksdagens dokumentarkiv får 63 träffar. Den tidigaste är från Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7, daterat den 26 april 1912.

“Det folkutbyte, som den inre omflyttningen förmedlar, leder vanligen till, att de inflyttade bosätta sig för sin återstående lifstid på den nya vistelseorten”, noterar utskottet.

I Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1968 med riktlinjer för utlänningspolitiken, framlagd av regeringen Erlander (S), förekommer ordet “folkutbyte” inte mindre än 27 gånger.

“En huvudlinje i utlänningspolitiken skall som hittills vara att i internationellt samarbete skapa förutsättningar för ett fritt folkutbyte”, fastslås det inledningsvis.

Folkutbyte är således sedan länge ett ord som används för att beskriva faktiska förhållanden, hur folk flyttar såväl inom Sverige som mellan länder.

Något att ha i åtanke när det nu hävdas att ordet är ett uttryck för en sentida högerextrem konspirationsteori enligt vilken en liten krets bestående av mycket mäktiga människor i hemlighet verkat för att byta ut den svenska befolkningen mot folkgrupper från andra länder.

Att en sådan konspirationsteori existerar hindrar inte att ordet folkutbyte kan användas beskrivande, så som det använts i svensk politik i över hundra år.

Konsekvenserna av detta reellt existerande folkutbyte manifesterar sig i dag i varje svensk stad. Det är synligt för alla som är villiga att lita till sina egna ögon.

För den som ändå inte låter sig övertygas finns Sveriges officiella statistik att tillgå. Där framgår att andelen av befolkningen som är född utrikes sedan millennieskiftet ökat från 11,3 till 20,6 procent och andelen med utländsk bakgrund från 14,5 procent till 27,2, i båda fallen närmast en fördubbling.

I en stad som Malmö är de inrikes födda med två inrikes födda föräldrar redan en minoritet, 42 procent. I de lägre åldrarna har utvecklingen gått ännu längre. Bland de allra yngsta i Malmö, upp till tio år, är det endast en av tre som är född i Sverige med två svenskfödda föräldrar. Folkutbytets konsekvenser är en realitet.

Läs även: Skogkär: Invandringen räddade inte pensionerna

Bakom den drastiska demografiska omvandling Sverige bevisligen genomgått finns ingen konspiration. Folkutbytet har förvisso varit ett elitprojekt men det har inte skett i hemlighet. Tvärtom har det politiska, mediala och kulturella etablissemanget på intet sätt försökt dölja sin önskan att öppna Sveriges gränser. Denna elit har likaså varit helt öppen med att de ser en omfattande invandring som både nödvändig och önskvärd. På samma sätt har det mångkulturella samhället beskrivits som på en gång oundvikligt och ett mål att sträva mot.

För att ta bara några få exempel. I en debattartikel i Aftonbladet 2004 skrev Pär Nuder (S) och Mona Sahlin (S), vid tiden samordningsminister respektive integrationsminister i Göran Perssons (S) regering, följande:

“För att klara framtidens utmaningar måste framtidens svenska folkhem bebos av människor från alla världsdelar. Svenska företag, organisationer och skolor måste ha fönster och dörrar på vid gavel mot omvärlden.”

Ingen som intresserat sig för ämnet lär ha missat hur Annie Lööf som nytillträdd Centerledare 2011 berättade i Agenda i SVT att hon ville göra Sverige till ett nybyggarland med kanske 30–40 miljoner invånare. Något som inte vore möjligt utan att den infödda befolkningen förvandlades till en minoritet. På intervjuarens fråga om vad som händer med det svenska, den svenska kulturen, det svenska språket “om den svenska urbefolkningen, så att säga, bara är nio miljoner av 40“, replikerade Lööf:

“Jag vänder mig väldigt, väldigt skarpt mot den beskrivningen.”

Dåvarande Moderatledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt har varit tydlig med att han betraktar Sverige som en allmänning och folkutbyte som något eftersträvansvärt:

“Ägs det här landet av dem som bott här i fyra generationer, eller någon som hittar på någon gräns? Eller är det här ett öppet land, som består av de människor som kommer hit, mitt i livet, kanske födda i ett annat land, och det är vad de gör av Sverige som är Sverige? För mig är det givet att det är det senare.”

Reinfeldts parhäst Anders Borg var av liknande åsikt. När dåvarande KD-ledaren Göran Hägglund efter Alliansens valförlust 2014 i en debattartikel manade till att ta människors oro beträffande invandringen och “utmaningarna” på integrationsområdet på allvar, avfärdades detta av den tidigare finansministern Borg:

“Ett mångkulturellt samhälle är ett effektivt och starkt samhälle. Jag tycker det är en stor fördel att det har kommit tiotusentals människor från Syrien, Irak, Iran och Somalia. De bidrar till att göra Sverige bättre och till ett mer dynamiskt och spännande samhälle.”

Att en utveckling som är synlig för alla, och som kan beläggas med statistik, framställs som en konspirationsteori förändrar inte verkligheten. Men avsikten är uppenbar: att tabubelägga ordet folkutbyte. För det som inte kan benämnas kan heller inte beskrivas, kritiseras och förändras.

Och det var genom att tabubelägga kritik av invandringen, genom att måla ut alla som ifrågasatte den förda politiken som onda rasister, som det storskaliga folkutbytet blev möjligt.

Läs även: Skogkär: Asylinvandringen från Syrien blev inget kompetensregn