Med hundra dagar kvar till valet hotar regeringskris. I så fall slutar mandatperioden som den började – i kaos och förvirring.

Kaos och förvirring rådde även i centrala Trollhättan under torsdagskvällen. Där brann ett parkeringshus, ett övergivet radhus och totalt ett 30-tal bilar. Enligt polisen tycks det vara någon form av samordnad aktion, om än med oklart syfte. Enligt Sveriges Radio kan det handla om en hämnd av kriminella för tidigare polisingripanden.

Det politiska ansvaret för att stoppa den laglöshet som nu breder ut sig i Trollhättan och en rad andra svenska städer vilar först och främst på justitieminister Morgan Johansson (S). Eller som Tobias Billström (M) så träffande beskriver honom: den “lögnaktige kanaljen”.

Men det är en kanalje som har statsminister Magdalena Anderssons odelade förtroende. Hon är till och med beredd att göra Johanssons vara eller inte vara som justitieminister till en kabinettsfråga.

Lojalitet kan vara en vacker sak och i politiken är den en rar fågel. Men gott omdöme är viktigare och att välja regeringskris – i ett som Andersson själv understryker ytterst känsligt omvärldsläge – tyder inte på gott omdöme, det tyder på bristande omdöme. För det valet är hennes och ingen annans. Misstroendet riktas inte mot statsministern utan mot ett enskilt statsråd. Gång på gång har Magdalena Andersson försäkrat att hon alltid, i alla beslut, sätter vad som är bäst för Sverige i främsta rummet. Då framstår det som obegripligt att hon riskerar politiskt kaos och förvirring för att rädda en minister som med all önskvärd tydlighet visat sin oförmåga att lösa de problem han är satt att lösa.

Morgan Johansson kan även räkna med Annie Lööfs (C) och Centerpartiets obrottsliga lojalitet. Lööf låter som en mini-Magdalena när hon slår fast att detta är fel tid att bråka: “Det är allvar nu. Nu krävs samling och handling”.

Därmed hänger allt på den politiska vilden Amineh Kakabaveh vars främsta intresse och lojalitet tycks ligga hos den marxistiska kurdiska gerillan i Syrien. Kaos och förvirring.

Lööfs besked får inte oväntat beröm av statsminister Andersson: “Återigen visar Annie Lööf ett väldigt stort ansvarstagande för Sverige.”

Att ta ansvar för Sverige är för Socialdemokraterna synonymt med att säkra partiets regeringsmakt.

Läs även: Skogkär: Annie Lööf är inte kapabel att lösa de problem hon skapat

Med hundra dagar kvar till valet står det klarare än någonsin att Centern är och förblir en välintegrerad del av det rödgröna vänsterblocket. Den där högerskon Lööf skulle sätta i sig hellre än att bli Stefan Löfvens (S) stödhjul, gav tydligen mersmak. Nu är Lööf Magdalena Anderssons välsmorda stödhjul och lär så förbli så länge hon leder Centern.

Sidbytet har inte varit en framgångsrik strategi för Centerpartiet. Väljarskaran krymper och den största strömmen går enligt SCB:s partisympatiundersökning till Socialdemokraterna. Det är inte helt ologiskt. Varför inte ge sitt stöd direkt till S istället för att gå omvägen via C?

Med hundra dagar kvar till valet ser det ut att bli ännu ett i det närmaste dött lopp mellan blocken, precis som 2018. Inte konstigt att den politiska temperaturen stiger. Socialdemokraternas lyft i partisympatiundersökningen – 5 procentenheter upp jämfört med föregående val – är en väckarklocka för oppositionen. Med dödsskjutningar som hittills i år satt ett nytt blodigt rekord; med hundratals poliser skadade i våldsamma korankravaller under påskhelgen; med en växande gängkriminalitet rotad i landets “utsatta områden”; med en polisledning som mer eller mindre erkänner sin egen maktlöshet, blir Morgan Johansson det självklara valet när oppositionen vill visa sitt missnöje med hur regeringen styr riket.

Magdalena Andersson försöker skrämma oppositionen på plats genom att hota med sin avgång. Det fungerade för företrädaren Stefan Löfven när M och KD i efterdyningarna av Transportstyrelseskandalen 2017 hotade med en misstroendeomröstning mot försvarsminister Peter Hultqvist (S). Den gången fick både Centern och Liberalerna kalla fötter. Nuvarande L-ledaren Johan Pehrson tycks vara av tuffare virke än Jan Björklund, som då ledde partiet.

Nu är tärningen kastad. Högeroppositionen har ingen anledning att backa. Den måste visa att den vill och vågar både utmana och ta makten. Vid varje givet tillfälle. Även om mandatperioden är i det närmaste slut.

Det är hundra dagar kvar till valet och en het politisk sommar väntar.

Läs även: Skogkär: Magdalena Anderssons oansvariga hot om att avgå