Regeringen har i veckan tillsatt en utredning med det lätt sövande namnet Förbättrad integration och minskat utanförskap. Men något ska den ju heta och detta kan i bästa fall visa sig vara en av de viktigaste utredningar en svensk regering tagit initiativ till på denna sidan av millennieskiftet.

Vad det handlar om är att samla kunskap om parallella samhällsstrukturer för att kunna bekämpa dem bättre. Klanutredningen hade varit ett rakare namn. För det är klaner, släktbaserade nätverk, som åsyftas med begreppet parallella samhällsstrukturer. I kikarsiktet finns inte bara kriminella klaner utan även släktgrupperingar som upprätthåller hederskultur.

“Det här är ett växande problem med förgreningar ute i Europa och där vi måste kunna sätta stopp och vara väldigt tydliga. Det är en groteskt utveckling”, säger integrationsminister Simona Mohamsson (L) till Ekot.

Snart fem år har gått sedan dåvarande biträdande rikspolischefen Mats Löfving i en radiointervju rev av plåstret och gjorde det accepterat att tala öppet om problemet med kriminella klaner. Inledningsvis togs det inte så väl emot. Att diskutera kriminella klaner med utländskt ursprung, var det inte lite – problematiskt? Rent av rasistiskt? Reaktionerna var med andra ord precis som förväntat.

Löfving kallades till husförhör hos Camilla Kvartoft i SVT:s Agenda. “Ditt uttalande om klaner har skapat en väldig debatt om etnicitet och brott, var det det du ville?”, undrade Kvartoft. Att en sådan önskan i hennes ögon var något suspekt, gick inte att ta fel på.

Men Löfving stod på sig och i dag är det få politiker och andra makthavare som inte erkänner att Sverige har ett klan-problem av stora mått.

Sedan dess har larmrapporter om hur kriminella klaner, eller släktbaserade kriminella nätverk, breder ut sig avlöst varandra. Knappa fem år får kanske betraktas som en relativt kort startsträcka med tanke på hur långsamt det politiska systemet och det svenska samhället generellt är när det gäller att ta itu med även de mest påtagliga och överhängande problemen. Förnekelse brukar i det längsta vara den föredragna strategin. Tidigare statsministern Stefan Löfvens bevingade ord, “vi kanske inte riktigt såg det komma”, fångar problemets kärna.

Läs även: Brinkemo: Maffians blodsband och klanernas

Klanerna är bara en del av en framväxande mer eller mindre organiserad nätverksbrottslighet som nått en omfattning som gör den systemhotande. Sverige har nått en punkt där den grova organiserade brottsligheten, de kriminella gängen, klanerna och nätverken infiltrerar, korrumperar och utnyttjar snart sagt varje samhällsinstitution. Den kriminella ekonomin omsätter i dag uppskattningsvis mellan 100 och 150 miljarder kronor årligen och den summan växer. För ungefär hälften av det beloppet svarar så kallad välfärdsbrottslighet som dränerar de offentliga trygghetssystemen på pengar.

Den särskilde utredaren, Mathias Wahlsten, får bara drygt ett år på sig. Senast den 20 augusti 2026 ska resultatet levereras. Det är då bara några veckor kvar till valet, men det är svårt att tänka sig att utredningen kommer att orsaka någon politisk strid när den väl läggs fram. Numera är det svårt att se några principiella och avgörande skillnader mellan Tidöpartiernas kriminalpolitik och den politik Socialdemokraterna förespråkar. Visserligen försöker S skilja ut sig genom att sken av att partiet har lösningar på hur nyrekryteringarna till gängen ska brytas, men det är mest av allt munväder.

Få syndare vaknar senare än den svenska samhällseliten och politikerskrået är i en klass för sig. Inte förrän problemen är på väg att växa dem över huvudet börjar det hända saker.

Den välkände ekonomen Milton Friedman konstaterade en gång – vid det här laget en gång för länge sedan – att det mesta av energin i det politiska arbetet måste ägnas åt att lösa problem som uppstått som en följd av regeringens tidigare misskötsel. Sverige är en utmärkt illustration av hur rätt han hade.

Läs även: Skogkär: Gängen kommer aldrig att knäckas