Vänsterpartiet är riksdagens minst kommunistiska parti, hävdar partitoppen Ida Gabrielsson, en av ordförande Nooshi Dadgostars närmaste förtrogna.

Skulle Gabrielsson tröttna på politiken kan hon ha en lysande framtid som ståuppkomiker. Detta är nämligen samma Ida Gabrielsson som en gång i tiden själv gärna kallade sig kommunist “för jag tycker att vi har en stolt historia.”

Så sade hon 2005. Med andra ord sexton år efter Berlinmurens fall och fjorton år efter Sovjetunionens upplösning. Därefter, någon gång på vägen, oklart när, tycks Gabrielsson ha övergett sin barnatro.

År 2005 råkar också vara det år Vänsterpartiets dåvarande ordförande Lars Ohly slutade kalla sig kommunist eftersom folk felaktigt – enligt honom – kopplade samman kommunism med våld och förtryck. Men Ohly försäkrade samtidigt att han var “trogen samma ideal”. Ohly förblev således kommunist även när han inte längre kallade sig det.

Samma år som Sovjetunionen föll, 1991, bytte Vänsterpartiet kommunisterna namn till enbart Vänsterpartiet. Att kommunisterna försvann ur namnet innebar inte att de försvann ur partiet. Och de finns kvar än.

Enligt Jonas Sjöstedt, Dadgostars företrädare och numera EU-parlamentariker, är kommunismen ett gammalt spöke som borgerliga debattörer släpar runt i debatten för att skrämmas med, inte något som finns i verkligheten, i alla fall inte i hans parti. Högern vill kunna “gorma lite om hur VPK var för 40 år sedan” för att rättfärdiga sitt samarbete med “ett rasistiskt parti med rötterna i nazismen”, det vill säga Sverigedemokraterna.

Men Vänsterpartiets kopplingar till kommunismen är både idémässigt klarare och av betydligt senare datum än SD:s kopplingar till nazismen.

Vänsterpartiet vill ge sken av att ha gjort upp med sitt kommunistiska förflutna för decennier sedan. Inget kan vara längre från sanningen.

Själv började Sjöstedt sin politiska bana 1978 i partiets ungdomsförbund, Kommunistisk ungdom, numera Ung Vänster.

Enligt förbundets i dag gällande principprogram är Ung Vänsters mål ett “kommunistiskt, det vill säga ett klasslöst samhälle”. Förbundet beskriver sig också som “revolutionärt”. Under åren 2006 till 2009 var Nooshi Dadgostar förbundskassör och vice ordförande i detta revolutionära och kommunistiska förbund.

Läs även: Gudmundson: Framtiden tillhör Vänsterpartiet, tyvärr

I det partiprogram för Vänsterpartiet som gällde så sent som fram till maj i år slås det fast att Vänsterpartiets mål är “det klasslösa samhället” – det vill säga kommunism.

Så långt tidsmässigt – ett halvår – står Vänsterpartiet från kommunismen. Om man ska vara generös.

Och hur långt från kommunismen står Vänsterpartiet av i dag rent ideologiskt?

Vänsterpartiets officiella mål är numera inte ett klasslöst samhälle utan ett samhälle som är socialistiskt, vilket är ett minst sagt diffust begrepp. Karl Marx och Friedrich Engels kallade marxismen vetenskaplig socialism. Enligt Lenin var socialismen ett förstadium till kommunismen, så Vänsterpartiet kan sägas hålla alla vägar öppna.

I det nya partiprogrammet finns den grundläggande, marxistiska samhällsanalysen kvar om än moderniserad och klädd i en ny, försåtlig ordskrud. Här talas inte längre om borgarklass, däremot om arbetarklassen och givetvis om det ondskefulla kapitalet, ibland benämnt fossilkapitalet. Där partiet förr talade klarspråk om förstatligande av produktionsmedlen heter det nu demokratisering och gemensamt ägande.

“Vi vill steg för steg stärka det gemensamma ägandet i ekonomins nyckelsektorer och därmed öka de demokratiska beslutens räckvidd. Det handlar bland annat om strategiska naturtillgångar, energiförsörjning, infrastruktur, bostadsproduktion och den finansiella sektorn.”

Det är högst oklart vad som kommer att återstå i form av privat ägande när Vänsterpartiet nått sina mål – vilket partiet säkerligen aldrig kommer att göra eftersom dess politiska teorier helt enkelt inte klarar mötet med verkligheten. Detta är trots allt en ideologi som misslyckats spektakulärt varje gång någon tyrann försökt omsätta dess idéer i praktik. Hundratals miljoner människor har offrats på denna sekulära religions altare.

Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov – den klassiska kommunistiska devisen känd från bland annat Marx skrifter, lever kvar i programmet. Det hindrar inte att omarbetningen fick omfattande intern kritik från de mer rättrogna. Dadgostar beskrevs som en opportunist som svek partiets stolta ideologiska historia – övergav de kommunistiska rötterna – för att kunna bli minister och den första ordföranden från detta gamla extremistparti som släpps in i en svensk regering.

Kommer Magdalena Andersson (S) att bilda regering med nysskommunister? Kommer Muharrem Demirok (C) att sätta sig i eller stödja en regering med nysskommunister?

Det borde inte vara möjligt. Vänsterpartiet är och förblir en frukt från ett giftigt ideologiskt träd.

Läs även: Hjort: Är det konstitutionellt möjligt att ha Vänsterpartiet i en regering?