Med treårsdagen av den ryska invasionen av Ukraina bara några månader bort tycks kriget ha kört fast. Frontlinjerna skiftar sakta fram och tillbaka mellan sönderskjutna städer och byar, men inte mycket händer – utom att människor dör. Just nu pressas Ukraina tillbaka. Tröttheten sprider sig. Ännu en krigsvinter står för dörren. Konflikten har utvecklats till ett utnötningskrig.

Trots stora förluster i manskap och materiel fortsätter Ryssland att mala på – nu med förstärkning av kanonmat i form av tusentals soldater levererade av den nordkoreanske diktatorn Kim Jong-Un.

Det ser ut som att den ryske presidenten Vladimir Putin vid det här laget har dragit slutsatsen att USA, EU och Nato är papperstigrar. Putin skramlar med kärnvapen, eskalerar konflikten som nu senast genom att ta emot truppförstärkningar från Nordkorea, och kan konstatera att motreaktioner – annat än i ord – uteblir.

Att ifrågasätta det som åtminstone officiellt ända sedan starten varit det uttalade målet för USA, EU och Nato, det vill säga en entydig ukrainsk seger, har betraktas som defaitism, en bristande motståndsvilja gränsande till förräderi. Många europeiska politiker, även svenska, har lagt sig till med slagordet Slava Ukraini – ära åt Ukraina. Alla fortsätter att försäkra att de står helhjärtat på Ukrainas sida, till slutet, till segern över Ryssland.

Men medan Putin eskalerar framhåller ledare i Väst vikten av att inte trappa upp. USA och Tyskland vägrar att ens förse Ukraina med de långdistansvapen landet skulle behöva för att slå mot ryska militära mål som flygplatser och robotbaser inne i Ryssland.

Det skulle nämligen innebära en “kraftigt ökad risk för eskalering” av konflikten, förklarade den tyske förbundskanslern Olaf Scholz nyligen.

Sådana betänkligheter har inte Putin eller hans allierade, exempelvis mullorna i Iran som gärna förser Ryssland med ballistiska robotar.

Väst är mycket starkare än Ryssland både ekonomiskt och militärt, påpekas det ofta. Helt riktigt. Men om viljan saknas att använda denna styrka på ett avgörande sätt, spelar det ingen roll.

Vid det här laget börjar det bli svårt att dra någon annan slutsats än att USA, EU och Nato är redo att i bästa fall ge Ukraina tillräckligt mycket stöd för att landet inte ska förlora, men inte tillräckligt mycket stöd för att vinna.

Läs även: Skogkär: Dags att ge Ukraina fria händer mot Putin

Och in på scenen kliver Donald Trump. Presidentvalet i USA har framställs som digitalt även med avseende på konsekvenserna för Ukraina. På eller av. Antingen eller. Seger för Kamala Harris och USA kommer att stå på Ukrainas sida till den dag kriget mot Ryssland är vunnet; seger för Donald Trump och han säljer ut Ukraina illa kvickt.

Snarare är det nog så att Trump säger högt vad en rad andra ledande politiker vid det här laget tänker. Att detta är ett krig som likt de flesta krig måste sluta med någon form av uppgörelse.

Vem som har den moraliska rätten på sin sida behöver inte diskuteras. Ryssland är angriparen. Men att ha rätt är inte alltid att få rätt. Och detta krig orsakar ett enormt lidande och har konsekvenser långt utanför Ukraina och Ryssland.

Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj var en av många ledare som gratulerade Trump till segern i presidentvalet. Trumps utrikespolitiska princip om “fred genom styrka” är rätt linje och rätt sätt att komma närmare målet: att uppnå fred i Ukraina, förklarar Zelenskyj. Han är i en position där han inte gärna kan säga något annat. Ukraina är helt beroende av USA:s ekonomiska och militära stöd.

För ett par veckor sedan presenterade den ukrainske presidenten en segerplan som han menar skulle kunna avsluta kriget nästa år om den förverkligas. Planen är delvis hemlig men går i huvudsak ut på att stärka Ukraina ekonomiskt och militärt, bland annat med hjälp av ett ”omfattande icke-nukleärt strategiskt avskräckningspaket” som ska skydda landet mot militära hot och tvinga Ryssland till förhandlingar.

Trump säger sig också ha en plan. Vad den innehåller är oklart. Men slutsatser som dragits av uttalanden från framför allt vicepresidentkandidaten JD Vance tyder på att Trump tänker sig att frysa konflikten. Det skulle kunna innebära att Ukraina tvingas ge upp delar av sitt territorium och avstå från Natomedlemskap.

Tunga europeiska ledare som Tysklands Olaf Scholz liksom den franske presidenten Emmanuel Macron skulle förmodligen i grunden inte ha något emot en sådan lösning. Kanske skulle de acceptera först efter ett visst krumbuktande och beklagande. Men de kommer att kunna skylla på Trump och två sina händer samtidigt som de på den egna kammaren drar en djup suck av lättnad.

Realism får inte övergå i naivitet. Ryssland förblir ett hot för överskådlig framtid. Putin förstår bara styrka. Inget avtal med honom är värt papperet det är skrivet på om det inte finns klara, trovärdiga och framför allt kännbara konsekvenser vid varje antydan till brott mot en överenskommelse. Därför måste Väst återupprätta sin säkerhetspolitiska trovärdighet. Trumps tillträde innebär en möjlighet att göra just det.

I många kommentarer om det amerikanska presidentvalet dras den helt korrekta slutsatsen att EU och Europa måste börja stå på egna ben försvars- och säkerhetspolitiskt, och inte åka snålskjuts på USA:s militära styrka, inte förlita sig på att USA alltid likt sheriffen i en westernfilm kommer till undsättning.

Att bevara den transatlantiska länken mellan Europa och USA måste förenas med förmågan att stå på egna ben.

Men det sades redan när Trump var president förra gången och började kräva av övriga Natomedlemmar att de skulle leva upp till försvarsalliansens krav på att varje medlemsstat måste satsa motsvarande minst 2 procent av BNP på försvaret. Det var inte populärt. Önskan att vända sig på sidan och bara somna om var påtaglig på sina håll.

Sverige och en rad andra länder i Rysslands närområde har på allvar börjat bygga upp sin försvarsförmåga. Men decennier av försummelser åtgärdas inte över en natt. Det är fortfarande en bra bit kvar innan EU och Natos europeiska medlemsstater har den militära styrka och därmed den avskräckningseffekt som är nödvändig i en värld där diktatorer som Putin hela tiden letar efter möjligheter att öka sin makt.

Militär förmåga och beredskap måste dessutom kombineras med en mental beredskap, en insikt om att väpnade konflikter inte är något som bara drabbar andra kontinenter eller något andra hanterar. Och den beredskapen är allt annat än god. Trots att ett blodigt krig rasar i Europa sedan snart tre år.

Läs även: Skogkär: Ukrainas sak är vår