Det har sagts otaliga gånger de senaste åren, men det tål att upprepas: Sverige och vår del av världen har inte befunnit sig i ett allvarligare säkerhetspolitiskt läge sedan andra världskrigets slut. Det är hög tid att tänka det som länge varit otänkbart och som för många fortfarande är otänkbart: att drygt 200 år av fred snart kan vara över. Samtidigt som Sverige fortfarande står utanför försvarsalliansen Nato.

Förhoppningarna om en framgångsrik ukrainsk sommaroffensiv blev aldrig verklighet. För tillfället står kriget på marken mer eller mindre stilla. Ryssland laddar för ett avgörande i år. Landet ställer om till krigsekonomi. 40 procent av statsbudgeten för 2024 ska läggas på krigsmakten och “nationell säkerhet”. Det innebär bland annat en ökning av försvarsanslagen med närmare 70 procent jämfört med 2023 och mer än en fördubbling i förhållande till 2022. Det är nivåer som inte setts sedan Sovjettiden. ”Allt för fronten, allt för seger”, sammanfattade chefen för finansministeriet Anton Siluanov inriktningen på den ryska ekonomiska politiken.

Vilken effekt de ekonomiska sanktionerna än haft och har på rysk ekonomi är det tydligt att den inte är tillräcklig.

Medan Ryssland rustar vacklar Väst. För några dagar sedan meddelade USA:s regering att det sista, sedan tidigare godkända vapenpaketet, kommer att levereras till Ukraina. Hur det blir med den amerikanska militära hjälpen framöver är osäkert. Ett nytt stödpaket som Vita huset föreslagit har fastnat i kongressen, som just nu har uppehåll. För att godkänna fortsatt stöd till Ukraina kräver Republikanerna en motprestation från Bidenadministrationen i form av kraftfulla åtgärder för att bromsa den omfattande illegala migrationen över USA:s gräns mot Mexiko. Vad som kommer att hända med USA:s ukrainapolitik om Donald Trump skulle vinna presidentvalet i november står skrivet i stjärnorna.

Läs även: Skogkär: En skurkstat ledd av en krigsförbrytare

Enligt det tyska forskningsinstitutet IfW Kiel minskade omvärldens ekonomiska och militära stöd till Ukraina drastiskt under perioden augusti till oktober i år. Totalt beslutades under dessa månader om stöd till ett samlat värde av 2,11 miljarder euro. Det är en nedgång med nästan 90 procent jämfört med motsvarande period 2022.

I dagsläget består de viktigaste aktiva givarna utöver USA av en grupp enskilda europeiska stater med Tyskland och de skandinaviska länderna i spetsen, samt Natomedlemmarna Kanada och Storbritannien. När det gäller det rena militära stödet bidrar länder inom EU nu med lika mycket som USA.

Ryssland får å sin sida hjälp av andra skurkstater som Iran och Nordkorea med bland annat drönare och ballistiska robotar.

I första hand behöver Ukraina förstärka sitt luftförsvar och artilleri. De senaste dagarna har Ryssland genomfört intensiva luftanfall mot ukrainska städer. Avsikten – utöver att terrorisera civilbefolkningen – förmodas vara att köra slut på det ukrainska luftförsvaret för att i senare anfallsvågor kunna agera mer obehindrat. Ukraina efterlyser också leveranser av stridsdrönare och långdistansmissiler.

Oscar Jonsson, forskare vid Försvarshögskolan och expert på rysk krigföring, konstaterar att kriget i huvudsak är ett artillerikrig och att Ryssland här har skaffat sig ett klart övertag de senaste månaderna. Medan Ukraina i somras kunde avfyra 7 000 granater om dagen mot Rysslands 5 000 är det i dag Ryssland som avfyrar närmare 10 000 granater medan Ukraina tvingas klara sig med en daglig ranson på 2 000 granater.

Att Sydkorea – via tredje land – tydligen levererat en större mängd artillerigranater till Ukraina detta år än hela EU borde stämma till eftertanke. När Ryssland ställer om till krigsindustri måste EU svara. Kriget i Ukraina har obarmhärtigt avslöjat hur sårbart EU är militärt, inte minst när det gäller materielförsörjning.

Enligt en färsk opinionsundersökning från Demoskop anser 43 procent av svenskarna att stödet till Ukraina bör öka. 40 procent anser att den nuvarande nivån på det svenska stödet är bra. Mindre än 10 procent vill minska Sveriges stöd. Det inger visst hopp.

I glädjeruset efter Murens fall och Sovjetunionens upplösning rustade Sverige liksom många andra länder ner. Garden sänktes. Försvarsindustri började betraktas som något moraliskt klandervärt som borde avvecklas. Det visade sig vara ett ödesdigert misstag. Kanske börjar insikten om detta nu att sjunka in på allvar.

Om inte Ryssland stoppas i Ukraina, vid vilken gräns ska Ryssland stoppas då? Om inte den ryska krigsmaskinen besegras nu, när ska den då besegras?

Alternativet till att med alla till buds stående medel hjälpa Ukraina att slå Ryssland där, kan mycket väl bli att tvingas försöka slå tillbaka Ryssland här. Alternativen är klara. Valet borde inte vara svårt.

”Finlands sak är vår”, hette det under finska vinterkriget efter att vårt östra grannland angripits av Sovjetunionen 1939. Nu är det Ukrainas sak som är vår.

Läs även: Skogkär: När Ryssland angriper duckar fredsrörelsen