Dagens Nyheters Domedagsklocka räknar obevekligt ner till den dag då det inte längre är möjligt att begränsa jordens uppvärmning till 1,5 grader Celsius.

Sekund för sekund.

Ett räkneverk anger hur mycket koldioxid som återstår att släppa ut innan samma gräns, 1,5 graders uppvärmning, är nådd.

Ton för ton.

Exaktheten är imponerande.

Mot slutet av år 2029 är loppet kört. Därefter kan vad som helst hända. Det är i alla fall intrycket som dröjer kvar.

Men kommer världen att vara mycket annorlunda när Domedagsklockan – eller Klimatklockan som är tidningens egen benämning – är nere på 59 sekunder? Eller två minuter senare?

När Domedagsräkneverket tickat ner till noll och stannat?

Knappast.

Klimatförändringarna är en pågående process, inte en historisk händelse i det förflutna där mänskligheten sitter med ett i princip färdigt facit. Ändå behandlas denna process av medierna och till stor del också i politiken som om facit redan fanns att tillgå.

Dagens klimattrender har dragits ut i det oändliga, som om allt kommer att fortsätta som tidigare. Vilket det inte kommer att göra. Vilket alla vet.

Den journalistiska självbilden är närmast grandios. Där utgör journalistikens kritiska granskning av makten demokratins själva fundament.

Men i klimatfrågan har journalistiken abdikerat. I stället för att ifrågasätta auktoriteten har den gett auktoritetstron ett ansikte. Och auktoriteten framför andra heter Greta Thunberg.

Ända sedan Thunberg sommaren 2018 startade sin skolstrejk för klimatet har presskåren suttit vid hennes fötter, likt lärjungar inför Jesus, och andäktigt ätit ur hennes hand. Först i Sverige, sedan också i resten av världen.

“Jag vill att ni får panik. Jag vill att ni ska agera som om huset brinner”, förklarade Greta Thunberg på ett tidigt stadium.

Att agera i panik låter inte som ett klokt svar på en kris. Den som råkar i panik löper en överhängande risk att agera helt galet och kontraproduktivt.

Hur som helst är det en uppmaning medierna tagit till sig. Spalter och sändningar har fyllts med fantasifulla scenarier och febriga analyser av vad som kommer att hända när diverse tipping points passerats. Världen kommer att dränkas och brinna upp. Samtidigt, vad det verkar.

Att vidarebefordra en slagkraftig replik från Thunberg är så klart oerhört mycket enklare än att försöka sätta sig in i och bedöma slutsatserna i de olika rapporterna från FN:s klimatpanel IPCC. Tiotusentals sidor fyllda av staplar och kurvor, mestadels författade på en för de flesta människor – även de flesta journalister – svårgenomtränglig, vetenskaplig prosa.

I dag är Greta Thunberg ett så stort namn att knappast någon politisk ledare – i Väst vill säga – vågar uttala sig i klimatfrågan utan uppskattande ord till henne.

Desto större anledning att faktiskt lyssna på vad hon säger och att lyssna med ett kritiskt öra.

Budskapet är radikalt. Så radikalt att det får en Per Bolund (MP) att framstå som realist, på gränsen till klimatförnekare – klimatkyrkans benämning på vad som i andra religiösa sammanhang brukar kallas kättare.

Thunberg är inte oväntat en uttalad anhängare av vänsterradikala rörelser som Extinction Rebellion och Black Lives Matter.

I Thunbergs värld beror den annalkande klimatkatastrofen på den omättliga girigheten hos ett fåtal superrika kapitalister. Att den stigande koldioxidhalten i atmosfären är en följd av den industriella revolutionen, som lyft hundratals miljoner människor ur djupaste fattigdom och elände, ingår inte i hennes världsbild.

Om Thunberg får som hon vill är det inget mindre än en revolutionär omvandling av våra samhällen och vårt ekonomiska system som väntar. #UpprootTheSystem som Thunbergs organisation Fridays For Future taggar sina inlägg.

Utsläppen ska inte minskas, de ska stoppas. Och det ska gå snabbt. På ett par årtionden, helst på kortare tid. Och när nettonoll-utsläpp uppnåtts är det snabbt dags för negativa utsläpp, att minska halten koldioxid i atmosfären.

Riktigt hur allt detta ska gå till är oklart. Vi har enligt oraklet Thunberg heller inte tid att göra upp någon plan. Vi får göra som katedralbyggare, alltså börja lägga grunden utan att ha en aning om hur taket ska konstrueras, har hon sagt.

Och ansvaret åligger så klart Väst, som inte bara ska stöpa om hela sin ekonomi och rädda klimatet, utan samtidigt rätta alla världens orättvisor, historiska såväl som nutida.

Det är hämningslös populism. Thunberg utger sig för att tala för folket, för massorna. Politikerna utmålas som förrädare, som svikit kommande generationer, som pratar utan att handla, utan att ha för avsikt att handla.

Men massorna i vars namn Thunberg talar vill annorlunda:

“Just här och nu drar vi gränsen. Världen vaknar upp. Och förändringen kommer, vare sig ni vill det eller inte”, som hon deklarerade i en av sina bombastiska diatriber.

Greta Thunberg har i dag en makt långt större än många ledande politiker. Men det är en makt som inte granskas.

Ändå finns många kritiska frågor att ställa. Om Thunberg och inte minst om nätverken bakom henne.

Och det är hög tid att ställa dem.

Klockan tickar.