Medan lagen om hets mot folkgrupp på de flesta områden tycks få en allt vidare tillämpning finns en grupp som det verkar mer eller mindre fritt fram att hetsa mot – åtminstone för palestinarörelsen. Det är Sveriges judiska befolkning. Den grupp hetslagen ursprungligen kom till för att skydda.
Det blev inget åtal för hets mot folkgrupp mot palestinaaktivisterna som hängde upp judedockor i snaror i Umeå. Inte heller för dem som sedan spred bilder av dockorna på nätet. Är någon förvånad? Efter snart två år står det klart att det svenska rättsväsendet har gett palestinaaktivister carte blanche att göra i stort sett vad de vill i offentligheten. Vifta med Hamasflaggor. Hylla Hamas. Hylla Hamas massmord på judar den 7 oktober. I talkörer ropa att Israel som stat ska utplånas – från havet till floden. Angripa både folkvalda och journalister fysiskt.
Beslutet att lägga ner förundersökningen avseende den så kallade konstinstallationen togs av åklagare Irene Falk. Hon tolkar budskapet i de hängda judedockorna som att ”upphovsmännen menar att det som sker på Gazaremsan är ett folkmord likväl som att Förintelsen var det. Att man synes jämföra Förintelsen med konflikten på Gazaremsan innebär inte heller enligt min bedömning att man förnekar, ursäktar eller uppenbart förringar folkmordet på judarna.”
För det första: det är inte så att det råder någon oklarhet om budskapet i den delen. De som hängde upp judedockorna jämför rent konkret kriget i Gaza med Förintelsen. Det är inte något de tycks göra – alltså “synes jämföra”.
För det andra: att jämföra kriget mellan Israel och Hamas och övriga islamistiska terrorgrupper i Gaza med Förintelsen är – helt uppenbart – att uppenbart förringa nazisternas industriella massmord på över sex miljoner judar enbart av den anledningen att de var judar.
Om en åklagare inte förstår skillnaden mellan Gaza och Förintelsen bör vederbörande ägna sig åt andra typer av ärenden. Kanske fortkörning och liknande trafikförseelser.
Sedan den 1 juli är det även straffbart att förneka, ursäkta eller uppenbart förringa Förintelsen och andra folkmord. Detta blev ett första test på vad den paragrafen är värd. Inte mycket, skulle det visa sig. I alla fall inte om offren för folkmordet är judar. Det är svårt att missa ironin i att regeringens uttryckliga motiv för denna skärpning av lagstiftningen var den växande antisemitismen i landet.
Till saken hör att utvidgningen av hetslagen avser folkmord där det finns ett avgörande i “svensk domstol eller av en erkänd internationell domstol för brott mot folkrätten och som fått laga kraft”. Att någon påstår att Israel begår folkmord i Gaza har ingen juridisk betydelse, men den distinktionen tycks åklagare Falk ha missat.
Men, som sagt, ingen kan väl vara förvånad.
Läs även: Skogkär: Andersson och Dadgostar vill inte låtsas om antisemitismen i de egna leden
Lika länge som kriget i Gaza pågått, lika länge har Vänsterpartiets partistyrelseledamot Lorena Delgado Varas eldat under judehatet inom vänstern och den pro-palestinska rörelsen. Till sist, i april i år, anmäldes hon av Judiska centralrådet för hets mot folkgrupp efter att i sociala medier ha delat ett inlägg med budskapet att “de sionistiska judarna kontrollerar världen”. Mycket mer klassisk än så kan antisemitism inte bli.
Åklagaren i det fallet, Joakim Zander, beslutade dock att inte inleda någon förundersökning. Delgado Varas påstod att att hon inte sett textraden om de “sionistiska judarnas” världskontroll innan hon skickade inlägget vidare, och därmed ansåg sig Zander inte kunna bevisa att det fanns ett uppsåt från Delgado Varas sida. Att bilden över texten – som Delgado Varas däremot sade sig ha studerat – uttryckte i princip samma sak, spelade ingen roll.
I ett tal under en pro-palestinsk manifestation i Malmö i januari höll en av arrangörerna, Mahmoud El-Kayed, ett tal där han bland annat sade följande:
“Det ligger i deras gener att döda människor. Utan att döda palestinier, utan att döda människor, kommer de inte att existera.”
El-Khayed anmäldes för hets mot folkgrupp, men även här lades förundersökningen ner. El-Khayed hävdade att han varken syftat på judar eller israeler utan på det han kallade “terrorstaten Israel”. Nu har en stat inga gener. Endast levande varelser har gener. Människor har gener.
Men för åklagaren i detta fall, Adrien Combier-Hogg, specialiserad på hatbrott, lät förklaringen om en stat som bärare av särskilda mördargener som fullt rimlig.
“Han uppger att han uttalar sig om staten Israel, den politiska staten, och inte folkgruppen judar. Och det är legitimt att ha synpunkter på staten Israel”, sade Combier-Hogg till Sydsvenskan.
När det gäller antisemitism finns vad det verkar ingen bortförklaring tillräckligt långsökt för att inte accepteras av svenska åklagare.
Skulle någon bli polisanmäld för att ha skrivit “död åt judarna” i ett inlägg i sociala medier och sedan förklarade det med att “min katt hoppade upp på tangentbordet”, så skulle åklagare som fick ärendet sig tilldelat lägga pannan i djupa veck och sucka: “Ja, jag kan inte bevisa att det inte var så det gick till.”
Fast det gäller bara om kattägaren är palestinaaktivist.
Lagen om hets mot folkgrupp infördes 1948 efter att Förintelsen visat vilka följder hatpropaganda kan få. En av många ödets ironier är att judar i dag tycks vara en av få grupper det är mer eller mindre riskfritt att hetsa emot. Återigen – beroende på vem som hetsar.
Rent principiellt är lagen om hets mot folkgrupp en styggelse. Begreppet “missaktning” förvandlar lagen till gummi som kan töjas alltefter vad tidsandan påbjuder. Så har lagen också gradvis utvecklats till en hädelselag med konsekvensen att den som kränker andras religiösa känslor riskerar fängelse.
Gummiparagrafer inbjuder till godtycke och kommer oundvikligen att leda till misstankar om att vissa grupper särbehandlas positivt eller negativt. Och inte bara misstankar: gummiparagrafer gör det lättare att särbehandla.
En lag som inskränker sig till att straffa uppmaningar till våld och hot om våld, är att föredra. Den är enklare att tillämpa och mer förenlig med den vidsträckta yttrandefrihet som för inte så länge sedan ansågs vara en viktig del av den svenska demokratin. Men tydligen är det så att denna vidsträckta yttrandefrihet – eller yttrandefriheten som sådan – är något politikerna ser som ett nödvändigt offer på mångkulturens altare. Den liksom möjligheten att leva ett judiskt liv i Sverige.
Läs även: Skogkär: En invandrad antisemitisk elefant i rummet
