Det har blivit allt svårare att vara jude i Sverige. En liten och krympande minoritet som allt mer trängs undan av en mycket större, aggressiv och växande minoritet. En tioårig nationell strategi för att stärka judiskt liv lär inte räcka långt för att vända den utvecklingen.
Det största hindret för att kunna leva ett judiskt liv i dagens Sverige är den utbredda antisemitismen och oron och rädslan som följer i dess spår. Det fastslås i den statliga utredningen Ett starkt judiskt liv för framtida generationer (SOU 2024:3) som i onsdags överlämnades till kulturminister Parisa Liljestrand (M).
Det är förmodligen en av de minst överraskande slutsatser som dragits i en statlig offentlig utredning. Samtidigt är det närmast imponerande med vilken precision utredaren, Maria Arnholm, kringgår frågan om varifrån detta hot kommer och hur det uppstått.
Att det de senaste decennierna blivit markant svårare att leva ett judiskt liv i Sverige, att judiska institutioner numera måste skyddas av stora betonghinder, säkerhetsdörrar, pansarglas och väktare beror inte på Björn Söder (SD). Det beror inte ens i första hand på nazisterna i Nordiska motståndsrörelsen, NMR. Det beror främst på en omfattande invandring från Mellanöstern och Nordafrika, Mena, där antisemitiska föreställningar är extremt utbredda bland befolkningen.
ADL, Anti Defamation League, en amerikansk organisation som i över hundra år arbetat mot antisemitism, har konstruerat ett index över antisemitism i världen. Indexsiffran motsvarar andelen vuxna med antisemitiska attityder. Globalt ligger index på 26 procent, i Västeuropa på 24 procent och i Mena på 74 procent.
Den som letar i utredningen efter ett svar på frågan vad som gjort att antisemitismen ökar får leta länge. “Personer som utsätter andra för antisemitism kommer från olika typer av miljöer och att antisemitism förekommer i breda lager av befolkningen och skär genom olika religioner, sekulära grupper, politiska positioner och ideologier”, noteras det undangömt i en av utredningens bilagor. Därefter slås det fast att “radikalnationalistiska och våldsbejakande jihadistiska miljöer sticker ut”. Där kom åtminstone en fingervisning. Den stora majoriteten av antisemiter kan dock knappast placeras i något av dessa extremistfack.
Dagen efter Hamas terrordåd den 7 oktober då omkring 1 200 judar, mestadels civila, mördades och omkring 200 fördes bort som gisslan, firades denna pogrom av en bilkaravan prydd med palestinska flaggor i Malmö. Bilarna rullade från Rosengård in till centrum. Men de som satt i dessa bilar var knappast “våldsbejakande islamister”. Snarare var de vanliga Malmöbor med utländsk bakgrund. Och frågan är väl om inte denna kortege ensam samlade betydligt fler brinnande antisemiter än vad nazistiska Nordiska motståndsrörelsen har medlemmar.
Hamas mordorgie utlöste en våg av antisemitism över världen, även Sverige. Och den vågen började samla kraft redan innan de första israeliska bomberna fallit över Gaza. Pro-palestinska manifestationer med tusentals deltagare har sedan dess blivit en närmast daglig företeelse i svenska städer. Enligt polisen har det sedan oktober arrangerats omkring 80 propalestinska sammankomster per vecka. Så många att polisen har svårt att vara på plats och kontrollera vad som sker, exempelvis om det förekommer hets mot folkgrupp.
Manifestationerna påstås som sagts vara pro-palestinska, och beskrivs av medierna som pro-palestinska, men de bör betraktas som pro-Hamas, pro-terror. Det var ingen tillfällighet att den socialdemokratiska riksdagsledamoten Zinaida Kajevic buades ut och tvingades gå ner från scenen efter att ha kallat Hamas terrorister under sitt tal vid en av dessa sammankomster i Malmö.
Slagord som “krossa Israel”, “krossa sionismen” och talkörer som ropar att Palestina ska befrias “från floden till havet” – från Jordanfloden till Medelhavet – är uttryck för en vilja som förutsätter att Israel, det land som är beläget mellan floden och havet, försvinner. Utplånas.
Läs även: Skogkär: Ett tryggt rosa rum för antisemiter
Att antisemitism finns lite varstans innebär inte att antisemitismen är lika utbredd överallt eller tar sig samma uttryck. Att hysa antisemitiska fördomar är en sak, att också ge öppet utlopp för dem i det offentliga rummet i form av trakasserier, hot och fysiska angrepp, en annan.
I en stor EU-studie från 2018, Experiences and perceptions of antisemitism, var den absolut vanligaste förövaren vid de allvarligaste antisemitiska incidenterna enligt de svenska deltagarna någon de identifierade som muslim. Judar i Sverige vet att i vissa områden, företrädesvis sådana som benämns utsatta, rör man sig inte.
Lika typiskt svenskt som att tala om allt utom elefanten i rummet, lika typiskt svenska är utredningens förslag till lösningar: en tioårig nationell strategi för att stärka judiskt liv i Sverige, höjda statsbidrag till säkerhetsåtgärder, fördjupade studier av antisemitiska hatbrott, uppdrag till Polisen att utveckla sitt arbete mot hatbrott mot judar , demokratistärkande insatser i skolan.
Förslagen kan sammanfattas som mer av samma åtgärder som hittills visat sig verkningslösa. Att de skulle få effekt i framtiden när de inte haft någon effekt hittills är svårt att tro. En sak är i alla fall kla: utan en öppen och ärlig diskussion om orsakerna till den ökande antisemitismen förblir alla försök att vända utvecklingen dömda att misslyckas.
