Det har länge varnats för att trettiotalet är på väg tillbaka. Pogromen mot judar i Amsterdam efter torsdagens fotbollsmatch mellan Ajax och Maccabi Tel Aviv kan ses som en bekräftelse på den saken. Liksom på att det är de som varnat för trettiotalets återkomst som ligger bakom att historien upprepar sig.
Om någon undrar vad som rent konkret avses med slagord som “inga sionister på våra gator” så gavs svaret i Amsterdam på torsdagskvällen. Där jagades judiska israeliska fotbollsfans av propalestinska gäng efter matchen mellan Ajax och Maccabi Tel Aviv.
Ett tiotal israeler uppges ha skadats, mer eller mindre allvarligt. Hotell där israeler bodde, eller hotell lynchmobben trodde israeler bodde på, belägrades. Den israeliska regeringen skickade två flygplan för att föra landets medborgare i säkerhet.
Det görs försök att framställa våldet som vanligt supporterbråk, huliganvåld, till och med initierat av Maccabifansen. Det hänvisas till att det israeliska lagets anhängare ropat hatiska slagord mot palestinier och slitit ner palestinska flaggor – dagen före matchen – som om det skulle rättfärdiga den brutala jakt på judar som pågick i flera timmar efter torsdagens match. En jakt förövarna själva dokumenterade i form av filmer som spreds på sociala medier där judar jagades, mejades ner med bil, slogs och sparkades till medvetslöshet under rop om att befria Palestina. Uppgifter tyder på att våldet var planerat i förväg och koordinerat av palestinska grupper.
Nederländernas premiärminister Dick Schoof beskrev det inträffade som “helt oacceptabla antisemitiska attacker”.
De våldsamma scenerna som utspelade sig i Amsterdam sammanfaller symboliskt nog med minnet av Novemberpogromerna i Nazityskland mellan den 7 och 13 november 1938 med Kristallnatten den 9 november som kulmen.
Och då liksom nu beskrivs det som att judarna har sig själva att skylla, att de provocerade fram hatet och våldet.
Läs även: Skogkär: Vänsterpartiet lever högt på den importerade antisemitismen
Under lång tid har vänstern varnat för att trettiotalet är på väg tillbaka. 1930-talet. Och nu är det här. Men stöveltrampet som hörs kommer från de led de själva marscherar i, inte från nazister.
I dag, lördag, kommer Vänsterpartiets avdelningar runt om i landet att anordna minnesceremonier till minne av just Kristallnatten. I Malmö är det samling på Möllevångstorget i ett samarrangemang med partiets öppet kommunistiska ungdomsförbund Ung Vänster och studieförbundet ABF. På sin hemsida understryker V i Malmö hur viktigt det är att uppmärksamma detta just i år:
“2024 är antisemitismen och fascismen tilltagande i hela Europa. Extremhögerpartier har gått starkt framåt i Tyskland och Österrike. I Sverige har vi ett parti med rötter i den nynazistiska rörelsen som stödparti till regeringen.”
Förfalskning av såväl dåtid som nutid är Vänsterpartiets signum, ett av dem. Hyckleri ett annat. Den högerextrema antisemitismen är i dag ett randfenomen i Europa. Istället är det den politiska vänstern, i riksdagen främst företrädd av just Vänsterpartiet, som gör gemensam sak med islamister och antisemitiska, muslimska invandrargrupper med rötter i Mellanöstern och Nordafrika.
Rader av Vänsterpartiets företrädare gör dagligen sitt bästa för att demonisera Israel. Om de samtidigt tror att detta inte underblåser antisemitism är de minst sagt naiva. Dadgostar anger själv tonen, exempelvis genom upprepade, hetsande påståenden om att den israeliska armén lämnar efter sig bakbundna palestinska barn i stora massgravar.
Under det gångna året har Vänsterpartiets riksdagsledamöter deltagit i otaliga manifestationer och demonstrationer där slagorden “inga sionister på våra gator” skanderas, liksom rop om att “intifada är den enda lösningen” och att Palestina ska befrias “från floden till havet”. Vad som avses med dessa slagord – eller åtminstone deras underliggande innebörd – bör klargöras.
Sionism är judisk nationalism. Det är strävan att upprätta ett hem för alla judar i form av en egen stat i den region där judendomen har sina rötter och en obruten historisk närvaro. Att förklä antisemitism till antisionism var en Sovjetisk innovation. Efter andra världskriget och Förintelsen var det svårt att använda judehat som politiskt verktyg. Lösningen blev att istället beskriva sionismen som roten till allt ont. Den ondskefulle, intrigerande Juden ersattes av den ondskefulle, intrigerande Sionisten. Det är inte direkt överraskande om sådana tankegångar har djupa rötter i ett parti, Vänsterpartiet, som i decennier tog order direkt från Kreml.
Under det som kallades Al Aqsa-intifadan, som tog sin början i september 2000, dödades omkring 1 000 israeler i långt över hundra palestinska självmordsattentat. Pogromerna i Amsterdam och tidigare angrepp runt om i världen på judar för att de är judar – i spåren av Hamas massaker den 7 oktober – är den praktiska innebörden av ropen om att intifada är lösningen. Det är på samma gång ett hot om våld och en maning till våld.
Officiellt är Vänsterpartiet för en tvåstatslösning. Men när tongivande riksdagsledamöter som Daniel Riazat, Malcolm Momodou Jallow, suppleant i partistyrelsen, och Lorena Delgado, medlem av partistyrelsen, hävdar att Israel ockuperat palestinsk mark i över 70 år och samtidigt kräver att ockupationen ska upphöra, är det inget annat än ett ifrågasättande av Israels rätt att existera. Det är vad “befria Palestina från floden till havet” i praktiken innebär.
Detta är vad Vänsterpartiet står för. Oavsett vilka dimridåer en pressad Nooshi Dadgostar och partiledningen lägger ut.
