Alltsedan Socialdemokraternas insåg att deras planer på att tvångsblanda befolkningen ogillades i breda väljarlager har de försökt att istället blanda bort korten. Men partiets önskan att styra vilka grannar människor ska ha och vilka klasskamrater deras barn ska ha, den består. Tro inget annat.
Det finns ett Shakespearecitat för varje tillfälle. När det gäller Socialdemokraternas storslagna folkblandningsplaner känns följande replik ur Hamlet passande: “Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över.”
Alla minns väl hur partiets integrationspolitiska talesperson Lawen Redar utlovade “insatser som vi tidigare inte har gjort, i en skala som vi tidigare inte har sett”. Då lyste beslutsamheten om Redar och hennes partikamrater.
Det höll i sig ungefär fram till partikongressen i slutet av maj. Där talade Jonas Attenius, partiets starke man i Göteborg, klarspråk om hur Socialdemokraternas nya integrationspolitik innebär att nyanlända flyktingar ska fördelas över Sverige så att de inte hamnar i redan utsatta områden – dessa ska tvärtom ”fredas” – utan i ”områden som kanske är socioekonomiskt starkare”.
Bredvid Attenius i intervjusoffan satt Redar och nickade instämmande.
Befolkningen behöver blandas och det ska ske genom bostadspolitiken, genom att bygga blandat, berättade Attenius i en annan intervju.
Numera blir Attenius, Redar och andra potentater i partiet tämligen bleka om nosen och fåordiga när frågor ställs om den delen av deras integrationspolitik. De har insett att det där med påtvingad folkblandning är något breda väljargrupper motsätter sig och därför kanske inte en politik ett parti med siktet inställt på att återta regeringsmakten bör tala högt om.
Enligt de talepunkter som därefter gått ut från partihögkvarteret på Sveavägen 68 vilar Socialdemokraternas integrationspolitik på fyra pelare:
Stram migrationspolitik – vad det nu innebär. En kraftfull politik mot arbetslösheten – vad det nu innebär. En helt ny språkpolitik – se ovan. Och att få bort de utsatta områdena. Hur det ska gå till är numera väldigt diffust utom att det absolut inte handlar om tvångsblandning. Vilket det självfallet gör.
En punkt som inte fått den uppmärksamhet det förtjänar är den påstått nya språkpolitiken, även det ett av Redars skötebarn.
“Att alla behärskar det gemensamma språket och kan mötas i vardagen och på arbetet är grundläggande för samhällsgemenskapen”, heter det i det nya partiprogrammet. Målet kan säkert alla ställa sig bakom, men hur ser vägen dit ut?
Utgångsläget är inte det bästa, för att uttrycka sig försiktigt. I rapporten från den programgrupp Redar ledde under arbetet med att ta fram det som kallades en “uppdaterad samhällsanalys” påpekas bland annat följande:
“I vissa förskolor har det svenska språket delvis försvunnit. Som ett resultat av segregationen har de svensktalande barnen blivit för få för att barn med annat modersmål ska få möjlighet att lära sig tillräcklig svenska för att klara skolan. Samtidigt har en majoritet av personalen i vissa förskolor inte heller svenska som första språk. Det finns förskolor där över hälften av förskolebarnen som börjar skolan har samma nivå på sin svenska som nyanlända barn, trots att de är födda i Sverige.”
Detta är problemets kärna. Om inga barn de umgås med talar svenska, hur ska då de barn som behöver lära sig språket någonsin kunna tala god svenska? Med hjälp av personal och pedagoger som själva talar knackig svenska?
Men, säger Socialdemokraterna, de som jobbar i välfärden men inte har en acceptabel språklig nivå ska erbjudas fortbildning så att de blir bra. Och så ska SFI, Svenska för invandrare, reformeras. Det har varje svenskt parti, varje svensk regering, talat om i decennier. Utfallet har förblivit magert. Det går att leda en invandrare till svenskundervisningen, men det går inte att tvinga invandraren att lära sig svenska. Om det sedan är viljan eller förmågan som saknas spelar ingen roll.
Läs även: Skogkär: Det är bussning Socialdemokraterna vill se
Med en rimlig invandringspolitik, anpassad till verkligheten, sköter sig integrationen mer eller mindre av sig själv. Med en rimlig invandringspolitik uppstår inte den omfattande segregation vi ser i Sverige. Med en rimlig invandringspolitik är andelen barn med utländsk bakgrund i förskola och grundskola så liten att de invandrade barnen snabbt lär sig språket i umgänget med svenska klasskamrater. Ungefär som när Lawen Redar, som talar oklanderlig svenska, började skolan på 1990-talet som dotter till kurdiska flyktingar. Men vid det laget hade svensk invandringspolitik redan upphört att vara rimlig.
I rapporten från Redars arbetsgrupp framgår att det för ett par läsår sedan fanns omkring 550 skolor i landet där andelen utländska elever låg mellan 50 och 100 procent.
Utvecklingen har passerat den punkt där påtvingad folkblandning kan förbättra något annat än möjligen på marginalen.
Vilket naturligtvis inte innebär att Socialdemokraterna aldrig kommer att försöka. Om de får chansen. Genom att flytta elever med invandrarbakgrund till skolor med en majoritet etniskt svenska elever. Genom att bygga hyreshus för socioekonomiskt svaga grupper i stabila medelklassområden. Till exempel.
Ge dem inte chansen.
Läs även: Skogkär: Socialdemokraterna satsar på tvångsintegration
