De senaste veckorna har regeringen lidit två nederlag i sin offensiv mot friskolorna och det fria skolvalet. Först föll förslaget om att ändra ersättningssystemet så att friskolor får mindre pengar än kommunala skolor.

Sedan föll förslaget om att ändra reglerna för skolvalet i syfte att åstadkomma en “allsidig social sammansättning” av eleverna.

Offensiven mot friskolorna – eller “marknadsskolan” som är Socialdemokraternas föredragna benämning – lär fortsätta. Friskolornas vinstuttag är inte populära bland väljarna. Socialdemokraterna tror att frågan kan bli en valvinnare.

Däremot lär Magdalena Andersson (S) och hennes partikamrater inte slåss lika hårt och högljutt för “allsidig social sammansättning”.

Att skolsegregationen är både omfattande och problematisk råder det bred politisk enighet om. Men någon samsyn om hur segregationen ska brytas råder inte. Socialdemokraternas, Miljöpartiets och Vänsterpartiets lösning är att politikerna ska blanda elever med olika bakgrund, oavsett vad eleverna och deras föräldrar själva anser om saken. Bussning, kallar motståndarna det.

Gissningsvis lär Socialdemokraterna tala tyst om just den delen av sin skolpolitik i valrörelsen. Här finns inte många röster att vinna, i alla fall inte i det viktiga väljarsegment som utgörs av medelklassen. Oavsett hur bekymrad denna medelklass är över skolsegregationen, lär lusten vara högst begränsad att riskera sina egna barns skolgång och därmed framtidsutsikter för att uppnå den i politikernas ögon så eftersträvansvärda elevmixen.

Utbildningsminister Anna Ekström (S) och många med henne förnekar bestämt att det handlar om att bussa elever från välfungerande skolor där merparten av barnen har svensk bakgrund, till dysfunktionella skolor där majoriteten av eleverna har utländsk bakgrund – eller vice versa.

Argumenten ligger på nivån “det står inget om bussning i förslaget”. Nej, det är korrekt. Ordet “bussning” finns inte i propositionen. Där nämns istället “skolskjutslösningar”. Men ordvalet är inte det avgörande.

Läs även: Skogkär: Problem försvinner inte även om de döljs i mängden

Socialdemokraterna försöker föra väljarna bakom ljuset. För oavsett hur blandningen uppnås rent praktiskt, med eller utan busstransporter, är syftet glasklart. Politikerna ska styra vilka elever som ska gå var. Den enligt politikerna optimala mixen kan sedan uppnås på olika sätt. I propositionen framförs olika förslag. Här ges de skolansvariga möjlighet att använda sin kreativitet.

På samma sätt förnekar regeringen att “allsidig social sammansättning” har med etnicitet att göra. Enligt propositionen tar begreppet allsidig social sammansättning sikte på “socioekonomiska faktorer och inte etnicitet eller kön”. Men självfallet handlar det i stor utsträckning om etnicitet. I dagens Sverige har socioekonomisk bakgrund och etnicitet i stor utsträckning kommit att överlappa varandra. Begreppen är näst intill utbytbara.

Ekströms och andra socialdemokraters trovärdighet när de förnekar att “bussning” skulle vara aktuell är låg. Särskilt som utbildningsministern tidigare applåderat kommuner som använt sig av metoden.

I oktober 2020 beslutade Trollhättans politiker att stänga två av kommunens skolor med hög andel utrikes födda och flytta eleverna till andra skolor från och med höstterminen 2021.

När Ekström i samband med kommunens beslut intervjuades i TV4 fick hon frågan om detta enligt henne var ett konstruktivt sätt att lösa problemet med skolsegregation.

“Ja, jag tror att de gör rätt i Trollhättan.”

Utbildningsministern förklarade också att hon gärna såg fler kommuner göra på samma sätt och att bussning enligt henne kan vara en bra idé.

Även i exempelvis Filipstad, Malmö och Örebro har Ekströms partikamrater stängt ner skolor och flyttat elever för att minska skolsegregationen. Detta vill Socialdemokraterna se mer av, och det var också syftet med det förslag som röstades ner av riksdagen.

Hur eleverna sedan tar sig till de skolor de tilldelats – buss, cykel eller annat färdmedel – är fullkomligt irrelevant.

Bussning som metod för att minska skolsegregation är väl mest känt från USA:s djupa söder från mitten av 1950-talet och framåt. Vem kunde den gången ana att Sverige nu – över ett halvsekel senare – skulle befinna sig där de amerikanska sydstaterna befann sig då?

Det var nog inte många som såg det komma.

Läs även: Skogkär: Demografin talar för att skolsegregationen kommer att bestå