Skogkär: När folkrätt blir folkfel

Folkrättsexperter, verkliga såväl som självutnämnda, är till synes rörande eniga om att Israels och USA:s militära angrepp mot Iran bryter mot folkrätten. Men varje bokstav i en folkrätt som blivit till en juridisk sköld för skurkstater och terrorister ska kanske inte betraktas som helig.
Har den svenska regeringen slutat ta folkrätten på allvar? Det frågar sig fyra folkrättsprofessorer knutna till Stockholms universitet i en debattartikel i DN. Professorerna vänder sig mot att statsminister Ulf Kristersson (M), utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) och vice statsminister Ebba Busch (KD) i deras ögon varit alltför undfallande och överslätande i sina uttalanden om USA:s och Israels krig mot Iran.
“Det amerikanska och israeliska angreppet på Iran utgör ett brott mot det allra mest grundläggande budet i folkrätten – förbudet att med våld angripa stater”, avdömer de fyra professorerna.
Professorerna gör det lätt för sig. Folkrättens förbud mot våldsanvändning är inte absolut. Att använda militära medel är tillåtet i självförsvar mot ett pågående anfall och vid ett omedelbart förestående anfall. Det är, i parentes sagt, även tillåtet om FN:s säkerhetsråd ger grönt ljus.
Att slå till först därför att ett angrepp är omedelbart förestående, är således i linje med folkrätten. Att använda militära medel i ett förebyggande angrepp är däremot ett brott mot folkrätten, så som den i dag tolkas av en majoritet av experter. Men var går gränsen mellan de två, mellan det omedelbart förestående hotet och det hot som också är verkligt och allvarligt men inte direkt överhängande? Rör det sig om timmar, dagar, månader eller år?
Och om ett land som konsekvent hotat att angripa och lägga under sig ett grannland sakta men säkert bygger upp sin militära slagkraft, med konventionella vapen eller massförstörelsevapen, till nivåer där det hotade landets utsikter att värja sig den dag angreppet väl kommer är obefintliga? Hellre låta sig utplånas än bryta mot folkrätten?
Enligt professorerna fungerar folkrätten i stort sett väl, med några “viktiga och tragiska undantag” – de nämner Ukraina, Sudan, Iran, Gaza och Libanon. Valet av exempel är talande och avslöjar möjligen professorernas ärende. Rysslands oprovocerade angreppskrig mot Ukraina och det pågående skoningslösa inbördeskriget i Sudan, har få likheter med krigen i Mellanöstern. Motiven är annorlunda, bakgrunden och de faktorer som driver dessa konflikter är annorlunda. Ukraina utgjorde aldrig något hot mot Ryssland. Iran och dess proxyarméer i Gaza och Libanon – Hamas respektive Hizbollah – har i decennier utgjort ett hot mot Israel och dess befolkning.
Kriget i Gaza är ett försvarskrig, något folkrätten tillåter. Israels krigföring är ett svar på Hamas massaker den 7 oktober 2023, den värsta pogromen mot judar sedan Förintelsen. Israels krig mot Hizbollah motiveras av gruppens återkommande angrepp med raketer, missiler och drönare från libanesiskt territorium. Angrepp som tvingat Israel att evakuera tiotusentals människor från landets norra del.
Läs även: Skogkär: Folkrätt för självmordsbenägna
De härskande i Iran har aldrig hymlat med sina avsikter. Mullornas mål är att utplåna staten Israel. Deras mål är en andra Förintelse. Förväntas Israel se på medan Iran sakta men säkert bygger upp sin förmåga att göra verklighet av folkmordshoten?
När och av vem kriget i Iran inleddes är inte självklart. Det går mycket väl att hävda att kriget inleddes den 7 oktober 2023 med Hamas massmord på civila i södra Israel och Hizbollahs raketregn mot norra Israel följande dag. Både Hamas och Hizbollah är den iranska regimens förlängda arm, de ombud som Iran i första hand använder sig av i sin strävan att utplåna Israel. Hamas, Hizbollah och Iran är ett.
Det finns säkert någon del av folkrätten Iran inte brutit mot. Men de delarna är förmodligen lätt räknade. Den islamiska republiken sprider terror inte bara i närområdet utan runt om i världen, också i Europa. I Sverige har Teheran haft mordpatruller för att mörda svenska judar. Enligt EU är det iranska revolutionsgardet en terroristorganisation, liksom det iranska underrättelse- och säkerhetsdepartementets direktoratet för inre säkerhet. I samband med det pågående kriget har Iran angripit civil infrastruktur som kraftverk och oljeraffinaderier i grannländerna utmed Persiska viken: Förenade Arabemiraten, Qatar, Saudiarabien, Kuwait och Oman. Irans pågående blockad av Hormuzsundet är ett solklart brott mot folkrätten. Men Iran ska kunna göra detta och mycket därtill och samtidigt vara skyddade av samma folkrätt, ungefär som när Hamasterrorister använder sig av civila som mänskliga sköldar?
Den FN-stadga professorerna tycks betrakta som helig, innebär att Israel och USA skulle ha vänt sig till FN:s säkerhetsråd och bett om klartecken för ett militärt ingripande mot Iran. Ett säkerhetsråd där Ryssland och Kina, Irans allierade, är permanenta medlemmar med vetorätt. Det är inte seriöst.
Folkrätten är viktig. På den punkten har de fyra professorerna helt rätt. Den är viktig inte minst för små stater som Sverige. Men folkrätten är inte fullkomlig. Att blunda för dess brister är raka motsatsen till att ta folkrätten på allvar.