Det är glädjande att se den totala uppslutningen från svenska politiker bakom de pågående protesterna i Iran. Det är likaså glädjande att se hur alla nu konstaterar hur fullständigt rutten, brutal och inte minst kvinnofientlig mullornas teokratiska diktatur är.

Fast det känns bekant, detta yrvakna uppvaknande. Det inträffar varje gång den iranska regimens bödlar slår ner större folkliga protester och missnöjesyttringar. Vilket sker på närmast årlig basis. Sedan är det som om allt faller i glömska. Sedan fortsätter det politiska och diplomatiska spelet som om inget hänt, som om regimen kan talas till rätta, fås på bättre tankar, med hjälp av dialog och förtroendeskapande åtgärder.

Det är en regim som avrättar homosexuella, offentligt, medelst hängning från lyftkran. Det är en regim vars religiösa polis misshandlar kvinnor till döds när de inte bär slöjan på reglementsenligt sätt, vilket världen nu än en gång påmints om. Det är en regim vars hantlangare skjuter skarpt mot fredliga demonstranter, oavsett vad protesterna gäller: höjda bränslepriser, livsmedelsbrist, stulna val. Det är en regim som finansierar och underblåser terrorism och konflikter i regionen och runt om i världen. Som har som mål att radera ett grannland – Israel – från kartan.

Visst, diplomatin kräver att företrädare för demokratier talar med företrädare för diktaturer. Demokratierna är trots allt i minoritet bland världens stater. Men diplomatin föreskriver inte att företrädare för en av världens mest brutala regimer ska bemötas med inställsamhet och servilitet. Som när tidigare utrikesministern Jan Eliasson (S), i egenskap av ordförande i fredsforskningsinstitutet Sipri, härom året gav Irans förre utrikesminister Javad Zarif en broderlig björnkram och med sitt soligaste leende hyllade denne i Eliassons ögon excellente diplomat.

Diplomatin kräver inte att svenska statsråd deltar i firandet av det iranska folkets förslavande under den teokratiska diktaturen. Vilket Ann Linde (S) i praktiken gjorde när hon i egenskap av utrikeshandelsminister närvarade när mullaregimens Stockholmsambassad högtidlighöll 40-årsminnet av “den iranska revolutionen”.

Sedan dess låter det mesta Linde har att säga om den iranska regimen som hyckleri.

Läs även: Skogkär: Samma naivitet mot Iran som mot Ryssland

När Javad Zarif togs emot i Sverige sommaren 2019 bemötte dåvarande utrikesministern Margot Wallström (S) kritiken mot besöket på sedvanligt sätt:

“Vi har prövat metoden att isolera Iran under årtionden, det ledde bara till att de mest fundamentalistiska krafterna fick mer uppbackning och mer stöd.”

Det har länge varit en favorittaktik hos dem som vill normalisera relationerna med Iran att hävda att det finns en mer “liberal” opposition inom den iranska makteliten, och att möjligheterna för denna mer “liberala” falang att göra sig gällande påverkas negativt av tryck på regimen från omvärlden.

Och visst finns det grader även i detta helvete. Men Irans interna maktbalans rubbas knappast av att Sverige, EU och andra västliga demokratier lättar på trycket mot regimen – vars grepp om makten för övrigt verkar vara minst sagt svårt att bryta eller att ens lossa en smula.

Europa genomlever just nu konsekvenserna av tidigare diplomatiskt önsketänkande. Följderna av att göra sig beroende av Ryssland för sin energiförsörjning. Följderna av att inbilla sig att den revanschistiska ryska regimen skulle stanna vid att med våld erövra delar av grannlandet Ukraina. Gigantiska misstag.

På samma sätt önsketänks det om Iran, om att regimen ska välja en annan väg, börja bry sig om mänskliga rättigheter, bara sanktioner hävs, bara handeln kan flöda fritt, så som det var tänkt när kärnteknikavtalet, JCPOA, undertecknades 2015.

Överenskommelsen föll när USA under Donald Trump drog sig ur avtalet 2018. Sedan dess har Iran gradvis och oförtrutet byggt upp sin kärnvapentekniska kapacitet.

Den europeiska unionen – och inte minst Sverige – har länge försökt att blåsa nytt liv i avtalet.

Iran har undertecknat icke-spridningsavtalet och därmed åtagit sig att inte utveckla kärnvapen. Irans högste ledare, Ali Khamenei, har i en fatwa, ett religiöst påbud, slagit fast att Iran inte ska bygga kärnvapen.

Varken det ena eller andra har hindrat Iran från att de senaste decennierna skaffa sig både teoretiska kunskaper och praktisk förmåga att utveckla såväl kärnvapen som de vapensystem som behövs för att använda dem. Detta har Iran gjort trots alla de sanktioner landet som en följd av dessa aktiviteter drabbats av, sanktioner som slagit hårt mot ekonomin.

Det framstår onekligen som obegripligt om den iranska regimen utsätter landet för allt detta, bara för att kunna utveckla ett vapen landet inte har för avsikt att färdigställa, långt mindre använda.

JCPOA är närmast en sentida variant av Münchenöverenskommelsen från 1938. Den som påstods innebära att Nazityskland efter erövringen av delar av Tjeckoslovakien inte hade ytterligare territoriella anspråk i Europa. Den som enligt Storbritanniens dåvarande premiärminister Neville Chamberlain innebar “fred i vår tid”.

Läs även: Norell: Kan Iranavtalet leda till krig?