Skogkär: Plötsligt fanns det asylfusk

Först försökte det irakiska paret få uppehållstillstånd i Sverige genom att låta den trettonårige sonen ansöka om asyl som ensamkommande flyktingbarn med en uppdiktad historia om misshandel och tortyr i hemlandet. När pojkens ansökan avslogs gjorde hans mamma ett försök – och lyckades. Tack vare ett förfalskat intyg från en irakisk shejk om att hennes klan skulle döda henne om hon återvände till Irak.

Ett år senare upprepade hennes make, pojkens pappa, manövern. Han fick uppehållstillstånd genom familjeanknytning. Kvinnan blev svensk medborgare efter fyra år. Så även mannen.

I själva verket var de sedan lång tid tillbaka bosatta i Danmark där de också hade uppehållstillstånd. Men genom att få uppehållstillstånd och sedan medborgarskap även i Sverige kunde de lura till sig bidrag. Och medan de kvitterade ut svenska bidrag bodde de kvar i Danmark med sina sex barn. Där de kvitterade ut danska bidrag. Välfärdsstaten som aldrig sinande bankomat.

Det är Sydsvenskan som i en artikelserie med samlingsnamnet “Granskning: Asylfusket” berättar historien om det bedrägliga irakiska paret.

Vad säger man? Kors i taket?

Förmodligen är det ett sådant där undantag som bekräftar en regel. Granskning av asylbedrägerier är inte något som Sydsvenskan – av elaka tungor även kallad “Asylsvenskan” – eller andra svenska medier brukar spilla mycket redaktionellt krut på. Däremot har allmänheten i decennier matats med berättelser om den påstått inhumana svenska flyktingpolitiken. När kampanjjournalistiken var som intensivast anklagades svenska myndigheter mer eller mindre dagligen för att sända “flyktingar” mot en säker död. Under ett par års tid publicerades reportage efter reportage om uppenbart överåriga “ensamkommande flyktingbarn” utan tillstymmelse till ifrågasättande. Gränsen mellan journalistik och asylaktivism var obefintlig. Medierna gjorde sig till överinstans i asylärenden. Och det pågår fortfarande.

Parallellt med detta pekades otaliga politiker och vanliga medborgare ut som rasister och smutskastades om de hade fräckheten att ifrågasätta kampanjjournalistiken, svensk migrationspolitik – eller obetänksamt nog tog ord som asylfusk i sin mun.

Läs även: Skogkär: Ännu ingen ordning och reda på Migrationsverket

Hur många har lyckats lura till sig uppehållstillstånd och kanske även medborgarskap i Sverige under de gångna decennierna när hundratusentals personer asylinvandrat till Sverige? Tusentals? Tiotusentals? Den frågan lär aldrig ges ett svar, lika lite som frågan hur många miljoner eller rent av miljarder detta kostat Sverige. Bara mottagningen av så kallat ensamkommande flyktingbarn kostade under toppåret 2017 Migrationsverket drygt 26 miljarder kronor.

Och att det finns fler som det dansk-irakiska paret, många fler, som fått asyl med hjälp av uppdiktade historier kan i alla fall tas för givet.

Migrationsverkets verksamhet har länge lämnat en del övrigt att önska. Det har inte minst Riksrevisionens olika granskningar visat.

Handläggare vid verket har vittnat om att ett beviljat uppehållstillstånd aldrig ifrågasattes men att det var säkrast att underbygga varje avslag minutiöst. När Dan Eliasson var generaldirektör på Migrationsverket 2007–2011 försäkrade han sina underlydande att han aldrig skulle “bli upprörd över ett felaktigt beviljat uppehållstillstånd”. Eliassons efterträdare Anders Danielsson beskrivs bäst som asylaktivist. När inbördeskriget i Syrien bröt ut tog Danielsson beslutet att alla syrier – även de som inte var flyktingar från Syrien – skulle ges permanent uppehållstillstånd.

Mycket har gått på lösa boliner. I en granskning 2021 av rättssäkerheten i anknytningsärenden noterade Riksrevisionen att det fanns “stora brister, framför allt vad gäller att klargöra den sökandes identitet”. När Riksrevisionen i en rapport 2025 tittade närmare på Migrationsverkets handläggning av ansökningar om medborgarskap framgick att nästan en tredjedel av dem som ansökte inte kunde styrka sin identitet. Under fem år beviljades 10 000 personer svenskt medborgarskap utan att Migrationsverket fastställt i vilket land dessa individer tidigare var medborgare.

Den svenska folkbokföringen, länge ett internationellt föredöme, visade sig ha stora brister. Skatteverket konstaterade 2025 att minst 79 000 personer var folkbokförda i Sverige trots att de inte bodde här. De senaste decennierna har det vuxit fram ett skuggsamhälle i Sverige befolkat av tiotusentals illegala invandrare.

Tidöpartierna har under mandatperioden jobbat intensivt för att få rätsida på den havererade svenska migrationspolitiken och alla dess konsekvenser. Vid en rödgrön valseger kan mycket av detta arbete förmodligen betraktas som bortkastat. Räkna med att migrationslagstiftningen luckras upp, att tidigare tilltäppta kryphål öppnas på nytt.

I maj röstade riksdagen igenom en grundlagsändring som gör det möjligt att återkalla svenskt medborgarskap, till exempel om det beviljats genom att den sökande lämnat falska uppgifter. Men eftersom det handlar om en grundlagsändring måste det till två riksdagsbeslut med ett ordinare riksdagsval emellan.

Vinner de rödgröna finns en överhängande risk att detta andra, nödvändiga, riksdagsbeslutet aldrig blir av. För den som vill att bedragare som det dansk-irakiska paret ska kunna fråntas sina svenska medborgarskap finns det bara ett val: att rösta på något av Tidöpartierna.

Läs även: Skogkär: När hästarna redan har rymt