Det ekar ihåligt när Magdalena Andersson (S) fördömer palestinamobben som i måndags kväll förföljde statsrådet Carl-Oskar Bohlin (M). Ledande företrädare för Anderssons parti har tidigare både ursäktat och uppmuntrat liknande hotfulla pöbelfasoner.
Socialdemokraternas ordförande Magdalena Andersson fördömer beteendet hos den propalestinska mobb som på måndagskvällen förföljde Carl-Oskar Bohlin (M), minister för civilt försvar, när han skulle gå hem från riksdagshuset. ”Du har blod på dina händer”, ”Shame on you”, ”Barnmördare”, skrek mobben i hälarna på Bohlin.
“Fruktansvärt” och “helt oacceptabelt” låter det från Andersson. Hon påstår också att hon själv blivit uppvaktad “av delvis samma personer” under helgen.
Det socialdemokratiska hyckleriet sticker i ögonen. Framträdande partiföreträdare har tidigare både försvarat och uppmuntrat liknande pöbelbeteende.
I november 2023 tvingades statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson avbryta ett möte på Pusterviksbaren i Göteborg. Sammankomsten gapades sönder av aggressiva palestinaaktivister som bland annat buade högljutt när Kristersson fördömde terrorgruppen Hamas. Polisen avlägsnade åtta personer på grund av ordningsstörning.
Men på X skrev Annika Strandhäll, ordförande i Socialdemokraternas kvinnoförbund och tidigare statsråd, följande:
”Att svenskar uttrycker sitt missnöje med dålig politik och miserabla politiker som ger fri lejd åt fascister är ett sundhetstecken.”
Ansvaret för att mötet spårade ur vilade enligt Strandhäll på Kristersson:
“Sverige behöver en statsminister som samlar vår nation, inte tvärtom.”
Den gången kommenterade Magdalena Andersson Strandhälls utspel på följande sätt:
“Vi socialdemokrater, vi ser aldrig mellan fingrarna med att några avbryter ett demokratiskt möte. Men samtidigt så måste man också kunna kritisera statsministern för hans oförmåga att ena landet i den här svåra tiden.”
Om nu Socialdemokraterna aldrig ursäktar mötessabotage, varför ursäktar Andersson då partikollegor som klart och tydligt ursäktar, rent av applåderar, mötessabotage?
När Jessica Stegrud (SD) i juni angreps av aggressiva palestinier utanför riksdagshusets entré, beskrev Strandhäll det hela som “en riktig varningsklocka”. Men det som oroade Strandhäll så till den milda grad var inte att en folkvald ansattes av hotfulla demonstranter utan att riksdagsledamöter som Stegrud och Stefan Olsson (M) ifrågasatte det lämpliga i att låta demonstranter – utan demonstrationstillstånd – belägra riksdagshuset.
“Folkvalda riksdagspolitiker som har problem när folket protesterar utanför vårt parlament. För de delar inte deras uppfattning. Vilka är i skottgluggen nästa gång?”, skrev Strandhäll på plattformen X.
Strandhäll gjorde vid samma tillfälle klart att hon inte ser några problem med att demonstranter står utanför riksdagshuset och skriker ”krossa sionismen” och ”länge leve intifadan”.
Vad Magdalena Andersson säger att partiet står för och hur hon och partiet agerar i praktiken är i regel två vitt skilda saker.
Läs även: Skogkär: Palestinarörelsen talar med kluven tunga
Att Vänsterpartiets ordförande Nooshi Dadgostar inte ens orkar spela upprörd kommer inte som en överraskning.
“Vi behöver alla ta ansvar för samhällsklimatet”, kommenterade det gamla kommunistpartiets ledare vagt. Samtidigt försökte hon flytta fokus till nazister, som Dadgostar påstår “förföljer många” av Vänsterpartiets riksdagsledamöter.
Dadgostars trovärdighet är även i denna fråga obefintlig. Anklagelser om att regeringen har “blod på sina händer” och är “medskyldig till folkmord” är sådant som partiets företrädare rutinmässigt hävt ur sig på gator och torg, liksom i sociala medier, i snart två års tid.
Vänsterpartiet och mobben som hetsade mot Carl-Oskar Bohlin är samma andas barn. Hamasanhängare och vänsterpartister marscherar sida vid sida i palestinarörelsens demonstrationståg, förenade i antisemitism och hat mot det västerländska samhället.
Enligt Expressen tillhör flera av dem som följde efter Bohlin en grupp som uttalat sitt stöd för terroristorganisationer som Hamas.
I Aktuellt i SVT på tisdagskvällen stod Leonidas Aretakis, chefredaktör på Vänsterpartiet närstående tidningen Flamman, och upprepade mobbens argument. Bohlin har sig själv att skylla eftersom han tidigare samma dag stannat till och tittat argt på palsestinaaktivisterna som ropade “blod på dina händer” utanför riksdagshuset.
“Min känsla är att han själv söker konfrontation och jag förstår att han vill det, för regeringen har länge försökt att begränsa yttrandefriheten”, förklarade Aretakis.
Enligt Aretakis tog sig Bohlin tydligen friheter som inte slog ner blicken och rodnade av skam.
Titta bort. Skynda förbi. Inte säga något. Låtsas som ingenting. Visst låter det bekant? Finns det någon som aldrig befunnit sig i en situation där detta framstod som det klart klokaste valet?
“Den här typen av obehagligt, hotfullt och direkt osvenskt dominansbeteende har varit vardag för många, inte minst unga svenskar, i decennier”, kommenterade Jimmie Åkesson (SD).
Att den dagen skulle komma när ett beteende som i decennier tillåtits breda ut sig i samhället, inte minst i så kallade utsatta områden, till sist började sätta sin prägel på svensk politisk kultur, är kanske inte en helt förvånande utveckling. Dagarna då ledande politiker kunde röra sig fritt på gator och torg, promenera till jobbet eller åka kollektivt, tillhör snart det förgångna. Sakta sluts det en gång så öppna svenska samhället.
