Tjänstemän som av rädsla för hot, trakasserier och våld inte vågar anmäla brott, som tvekar att göra sitt jobb – och som inte vill eller vågar tala om det med chefer eller kollegor.

Så beskrivs situationen i landets näst största stad i rapporten Finns det en tystnadskultur i Göteborg stad?

Svaret som ges är kort och gott: ja.

“Kriminella strukturer har en stor påverkan på stadens verksamheter, direkt och indirekt. Det har pågått i många år och i flera områden är förtroendeklyftorna väldigt djupa. Problemen med tystnadskultur är mest akuta i de socialt utsatta områdena i Göteborg”, konstaterar rapportens författare Anna Ekström inledningsvis.

Hon har intervjuat ett femtiotal tjänstemän inom kommunen och den bild som framträder är skakande. Skakande men ärligt talat inte överraskande.

“Grundförutsättningen att alla medborgare ska behandlas lika gäller inte i vissa geografiska områden. Stadens anställda påverkas på en mängd olika sätt och den upplevda otryggheten gör att vissa samhällsnormer accepteras som i andra områden och verksamheter inte skulle tolereras. I vissa verksamheter är det vanligt att känna en rädsla när man går till jobbet”, heter det vidare.

Och rädslan är av förklarliga skäl störst när tjänstemännen vet att de beslut som ska fattas berör personer som är kriminella med våldskapital eller har kopplingar till kriminella grupperingar.

Beslut som gäller försörjningsstöd eller boende, omhändertagande av barn, ärenden som rör hedersrelaterat våld och förtryck, är exempel på myndighetsutövning som särskilt ofta leder till att tjänstemän sätts under press.

Det kan röra sig om allt från direkt våld till mer eller mindre diskreta antydningar om vad som kan hända om tjänstemannen ställer till problem – alltså sköter sitt jobb.

Läs även: Gängmedlem hotade polis – åtalas: ”Södra Biskopsgården är vårt område”

Göteborg är inte en avvikelse – Göteborg är snarare det nya normala.

Enligt Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, har det blivit allt vanligare att anställda i kommuner utsätts för påtryckningar att fatta beslut som inte följer regelverken, eller avstå från kontroller.

”Många tjänstepersoner känner sig väldigt ensamma i den situationen när man blir utsatt”, säger Lisa Langlet vid SKR till Ekot.

Det är, som också konstateras i rapporten, en utveckling som pågått i decennier. Gradvis, sakta men säkert, har normer förskjutits, gränser för det acceptabla flyttats.

Även om många fortfarande försöker går det inte att blunda för kopplingen mellan denna utveckling och en huvudlös asylpolitik kombinerad med total förnekelse av det faktum att en fungerande integration kräver rimliga volymer.

Under perioden 2000–2020 kom enligt Migrationsverkets statistik nästan hälften av alla asylsökande, 46 procent eller drygt 350 000 personer, från endast fyra länder: Syrien, Irak, Afghanistan och Somalia.

Av de drygt 371 000 personer som under samma period beviljades asyl i första instans, alltså av Migrationsverket, kom 65 procent från denna kvartett av mer eller mindre fallerade stater.

Länder präglade av klankultur, sekterism, diktatur, våld, kvinnoförtryck, rättslöshet, sönderfall.

Tron att alla människor som flytt dessa länder gjort det för att de förkastar denna kultur byggd på den starkes rätt och vill komma bort från den, har varit och förblir naiv.

Att fly är inte samma sak som att lämna sin syn på världen och människorna i den bakom sig, att stänga dörren till den kultur, de traditioner och de erfarenheter som format dig.

Istället har många – inte alla men alltför många – tagit de sämsta delarna av denna kultur med sig. Eller återfallit i den därför att den visat sig ge fördelar i den nya miljön, i Sverige, i mötet med svensk konfliktundvikande konsensuskultur.

“I ett demokratiskt samhällssystem förväntas medborgare samarbeta med rättsväsendet och att påtala oegentligheter om man ser dem”, heter det i rapporten.

Läs även: Polischefen om våldsspiralen i Kristianstad: Råder en ”tystnadskultur”

Det som kallas socialt utsatta områden befolkas till stor del människor som kommer från helt andra samhällssystem och är präglade av det, samhällen där staten och myndigheter betraktas med misstänksamhet eller ren fientlighet.

Återigen, det gäller långtifrån alla som bor i dessa områden, men det gäller alltför många. Tillräckligt många för att dominera hela stadsdelar, göra dem till öar som på många sätt står utanför den svenska statens och myndigheternas kontroll.

Och alla de som vill samarbeta med rättsväsendet, de som vill påtala oegentligheter, tar stora risker.

Så skapas en tystnadskultur.

Genom att så gott som undantagslöst ta heder och ära av alla som varnat för denna utveckling har det svenska etablissemanget – det politiska, det kulturella, det mediala – skapat en annan tystnadskultur.

En tystnadskultur som omöjliggjort en konstruktiv diskussion om den växande segregationen och dess konsekvenser för Sverige.

Resultatet kan alla se.

Läs även: Per Brinkemo om klanerna: ”Parallell rättskipning”