Facebook noscript imageSkogkär: Sida är ett svårskött pastorat
Hoppa till innehållet

Skogkär: Sida är ett svårskött pastorat

Biståndsminister Benjamin Dousa (M). Foto: Skärmavbild från regeringskansliets Youtubekanal.
Biståndsminister Benjamin Dousa (M). Foto: Skärmavbild från regeringskansliets Youtubekanal.

Biståndsorganet Sidas generalirektör Jakob Granit får sparken med omedelbar verkan. Regeringen anser inte att Granit är rätt man för att genomföra den pågående omläggningen av svensk biståndspolitik. Det är inte heller någon lätt uppgift med tanke på att många på Sida har sina egna idéer om hur biståndspolitiken ska se ut. Och de överensstämmer inte med regeringens planer.

Det statliga biståndsorganet Sidas chef Jakob Granit har fått lämna sitt uppdrag med omedelbar verkan. Beskedet kom på torsdagen. Fredagen blev Granits sista dag på jobbet. Det hör inte till vanligheterna i Sverige att en generaldirektör får gå från ena dagen till den andra. Från regeringskansliet meddelas att beslutet vilar på “en samlad bedömning” och att det skett i samråd med Granit. Så heter det när en myndighetschef får sparken.

Vad som ligger bakom avskedet är således diffust. Men regeringens omläggning av biståndspolitiken har orsakat svårartade konvulsioner inom myndigheten. Och inte bara där. Hela det gigantiska svenska biståndsindustriella komplexet är i uppror. Granit, som tillträdde hösten 2023, har kanske inte varit rätt man att hantera situationen.

För en byråkrati är självbevarelsedriften den primära driften. Ingen byråkrati skulle frivilligt avveckla sig själv. Ingen byråkrati kommer motståndslöst att anpassa sig till krav som kommer utifrån. Att den pågående förändringsprocessen ogillas av många av de anställda på Sida är ingen hemlighet.

Enligt en medarbetarundersökning som genomfördes i maj förra året skulle endast 15 procent av personalen rekommendera Sida som arbetsplats. Förtroendet för Jakob Granit var lågt.

I Dagens Nyheter uttalade sig en anonym handläggare:

“Vi känner inte att han står upp för oss. Han står upp för regeringen och styrelsen.”

Och häri ligger möjligen problemets kärna. Det finns på Sida en djupt rotad kultur som bygger på att det är de som jobbar i myndigheten som äger verksamheten, de som kan bistånd. Regeringen ska leverera miljarderna men helst inte lägga sig i hur de används.

Fast nu är Sida en statlig myndighet. En statlig myndighet ska lojalt genomföra regeringens politik i enlighet med instruktionerna i myndighetens regleringsbrev. Och det är ytterst myndighetens chef som ska se till att så sker.

Morgan Johansson, Socialdemokraternas talesperson i utrikespolitiska frågor och nätkrigare per excellance, har så här långt varit förvånansvärt återhållsam i sina kommentarer till att Granit sparkas. Johansson nöjer sig med ett “det är välkänt att regeringen detaljstyrt myndigheten på ett snarast korrupt sätt, främmande för svensk förvaltningstradition”. Men inget om politisk utrensning. Inget om fascism. Än så länge.

Förra utrikesministern Margot Wallström (S) anklagar även hon Benjamin Dousa för att partipolitisera Sida.

Granits tillfälliga ersättare blir Hanna Hellqvist, överdirektör på Sida. Hellqvist var statssekreterare under Gunilla Carlssons (M) tid som biståndsminister. Carlsson är numera ordförande i Sidas styrelse. Två moderater intar därmed de viktigaste posterna i myndighetens ledning. Åtminstone tills vidare. Så det kan se ut som om Johanssons och Wallströms kritik har visst fog för sig.

Samtidigt är det stor humor när beskyllningar om politisk styrning slungas ut av socialdemokrater. Men så ser den sedvanliga socialdemokratiska skamlösheten ut: Anklaga andra för det de själva ägnar sig åt och ägnat sig åt sedan tidernas begynnelse – eller åtminstone sedan socialdemokratins begynnelse.

Att partipolitisera Sida är helt enkelt svårt med tanke på att myndigheten sedan dess bildande närmast varit att betrakta som en socialdemokratisk sidoorganisation. Något som i praktiken accepterats av tidigare borgerliga regeringar. Två fel gör inte ett rätt, men kanske är det så att Sida måste politiseras från andra hållet – från höger – för att så småningom kunna avpolitiseras.

Läs även: Skogkär: Väl använda biståndsmiljoner

Det finns många tänkbara orsaker till missnöjet inom Sida. Regeringen har frångått enprocentsmålet och skurit ner det totala svenska biståndet med tre miljarder. Bara en sådan sak. De 53 miljarder kronor som återstår borde ändå räcka en bra bit. Regeringen har minskat den andel av biståndspengarna som Sida styr över. Att regeringen drog in stödet till FN:s biståndsorgan för palestinska flyktingar, UNRWA, efter massakern den 7 oktober, togs inte väl emot inom Sida. Att regeringen villkorat stöd till Somalia mot det i grunden självklara kravet att ett land som tar mot svenskt bistånd också ska ta emot sina egna utvisade medborgare, kan säkert ha retat en och annan aktivistisk Sida-tjänsteman.

Något som utan tvekan väckt irritation inom myndigheten är att regeringen gett Sida väldigt tydliga förhållningsorder – regleringsbrevet har beskrivits som “extremt omfattande” och detaljerat. Men det är knappast opåkallat. Att Sida behöver hållas i strama tyglar är uppenbart. Och då ser regeringen inte Granit som rätt man på rätt plats. ”För att ta nästa steg i reformeringen är den sammantagna bedömningen att det behöver ledas av någon annan”, heter det från departementet.

Regeringen med Benjamin Dousa i spetsen utmanar det gigantiska svenska biståndsindustriella komplexet, med alla dess bidragsfinansierade så kallade civilsamhällesorganisationer. För den saken krävs inte särskilt mycket.

Dousa kallar det reformarbete som pågår den största omläggningen av svenskt bistånd sedan 1970-talet. Frågan är om det säger så mycket. Det är i stor utsträckning 1970-talets tänkande som fortfarande ligger till grund för biståndspolitiken.

Katastrofbistånd är viktigt. Men det långsiktiga biståndet, det som är tänkt att förändra världen, gör i bästa fall skillnad då och då, här och där. På marginalen. Det räcker inte för att motivera att tiotals miljarder skickas utomlands år efter år efter år. Verklig och bestående utveckling i fattiga länder – ekonomisk och demokratisk – kan bara komma inifrån.

Läs även: Skogkär: Bistånd leder inte till utveckling

Mats Skogkär

Utbildad vid Journalisthögskolan i Göteborg. Reporter på TT Nyhetsbyrån i 15 år. Ledarskribent på Sydsvenskan i 15 år.

mats@bulletin.nu