Misstankar om korruption gör att regeringen stoppar två biståndssatsningar; ett folkräkningsprojekt i Mali och ett projekt för stöd till småjordbrukare i Kenya. I Mali är det drygt 7 miljoner kronor som kommit på avvägar. I Kenyas fall är beslutet om biståndsstopp föranlett av en stor korruptionskandal i landet och uppgifter om korruption inom just jordbrukssektorn i Kenya.

“Vi ser allvarligt på risken för korruption och uppgifterna gör att vi inte känner oss trygga med att pengarna hamnar på rätt plats”, säger biståndsminister Johan Forssell (M) till TT.

För ett par veckor sedan kom beskedet att regeringen avslutar utvecklingsbiståndet till Irak vid halvårsskiftet 2025. Johan Forssell hänvisade då till den ekonomiska utvecklingen i Irak.

“Irak är ett land med enorma ekonomiska resurser som bara i fjol hade oljeintäkter på 1 000 miljarder. Och ett sådant land borde svenska skattebetalare inte behöva skicka flera hundra miljoner kronor i bistånd till varje år”, sade Forssell till Ekot. De senaste tio åren har omkring tre miljarder kronor i bistånd gått till Irak.

Regeringens omläggning av biståndspolitiken innebär bland annat att färre länder ska ges bistånd direkt från Sverige. Färre innebär cirka 30 istället för nuvarande 37. Det kunde gott ha varit färre ändå.

Alla dessa tusentals miljarder som Sverige de senaste decennierna satsat på bistånd har lett till framväxten av ett biståndsindustriellt komplex, ett omfattande nätverk av organisationer med ett uttalat egenintresse av att biståndspolitiken fortsätter i samma gamla hjulspår. Att regeringen Kristersson i sin första budget efter valsegern 2022 minskade biståndet marginellt, från 57,4 miljarder till 56 miljarder, var tillräckligt för att utlösa indignerade protester på temat biståndsslakt från detta komplex.

Satsningen på internationellt utvecklingsbistånd tog fart under 1960-talet. Att vara en generös biståndsgivare, om möjligt generösare än alla andra, ingår som en central del av Sveriges självpåtagna roll som moralisk stormakt.

Enligt Sida bidrar alla svenska skattebetalare, genom biståndet, till att skapa en hållbar utveckling i världen. Det officiella, övergripande målet för Sveriges internationella bistånd är att “skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck”. Ädlare mål än så är svårt att tänka sig och att ifrågasätta biståndspolitiken blir då att vara en usel människa som inte vill hjälpa jordens fördömda.

Läs även: Gudmundson: Bortkastat bistånd i Somalia

Att korruptionen som upptäcks utgör toppen av ett isberg är en misstanke som ligger nära till hands. Men det stora problemet är förmodligen snarare att även när pengarna går fram som tänkt så uppnås inte de önskade effekterna – eller så blir de inte långvariga.

Om utvecklingsbistånd verkligen haft den undergörande effekt dess förespråkare gör gällande borde exempelvis situationen i en rad mottagarländer, bland annat i Afrika, vid det här laget se väldigt annorlunda och betydligt bättre ut än vad som är fallet.

Att utvecklingsbiståndet inte lett till den önskade utvecklingen beror troligtvis på att andra, interna faktorer är avgörande. För vilken skillnad kan ens ett biståndsprojekt fritt från korruption göra när det omgivande samhället är genomkorrumperat?

Utvecklingsbistånd innebär att andra länder tar det ansvar de styrande i mottagarlandet inte tar. Ofta betonas att biståndet till ett land inte går till den styrande, korrupta regimen utan till folket. Men bistånd utifrån frigör resurser som regimen kan använda till annat. Upprustning, till exempel.

En fråga som infinner sig i dessa dagar är var terrorgruppen Hamas miljarder kommer från? Kan det vara så att en del av det bistånd som genom decennier strömmat in i de palestinska områdena – inte minst från Sverige och EU – på olika sätt avletts till Hamastopparnas fickor? Pengarna kommer i alla fall inte från grönsaksförsäljning på torget i Khan Younis.

Och i vanlig ordning talas det nu om att omvärlden måste gå in och återuppbygga Gaza när kriget är slut. Enligt FN:s utvecklingsorgan UNDP skulle det kosta en bra bit över 300 miljarder svenska kronor. Men för vad? För att Hamas och andra terrorgrupper om några år ska dra igång ett nytt krig, orsaka ny ödeläggelse? Vilket skett gång efter annan. Det låter inte som effektiv användning av biståndsmedel.

Det berömda enprocentsmålet, fastställt redan 1968, innebär att det svenska biståndet ska uppgå till en procent av bruttonationalinkomsten. Att ha ett mål som går ut på att spendera en viss summa leder ofelbart till en press att förbruka dessa anslag. Och om det inte finns tillräckligt många lämpliga projekt blir det frestande att tumma på kraven, sänka ribban – givetvis i det fördolda.

Kritikerna gör gällande att regeringens omstöpning av svensk biståndspolitik är radikal. Det är den inte inte. Men den borde ha varit det.

Läs även: Skogkär: Sida är närmast en förlängning av Socialdemokraterna