Den som vill se historien skrivas om framför sina egna ögon kan gå till Youtube för att titta på Socialdemokraternas pressträff från i onsdags. Magdalena Andersson (S) presenterade då partiets nya laguppställning inför det kommande valåret. En av nyheterna var att Lawen Redar officiellt utsetts till partiets integrationspolitiska talesperson, något hon i praktiken fungerat som sedan hösten 2023.

Redar avgav följande programförklaring:

“Jag kommer att göra upp med ett politikområde som varit alldeles för liberalt under alldeles för lång tid. De öppna gränsernas politik har ju passat högerns ekonomiska modell alldeles utmärkt. Sverige har fått billig arbetskraft, lågproduktiva jobb och hög arbetslöshet som har hållit både villkor och löner nere.”

“I tre decennier”, fortsatte hon, “ har vi låtit den här segregationspolitiken få fortgå, det här är resultatet av en liberal migrationspolitik och en liberal integrationspolitik.”

Var börja?

Den klokaste reaktionen när ett parti kommer till insikt och överger en ohållbar politik är i regel att välkomna detta, inte att kritisera att det dröjde så länge eller fortsätta att älta det ohållbara i den tidigare positionen.

Så även i detta fall. Om det inte varit för att den socialdemokratiska fräckheten, för att inte säga skamlösheten, är svår att svälja.

Socialdemokraterna har i ett par års tid vid det här laget försökt slå i väljarna att partiet alltid varit för en stram invandringspolitik. Och numera är det en sådan stram migrationspolitik som enligt S utgör den absolut nödvändiga grunden för att åstadkomma en fungerande integration.

Redar spårar upphovet till det hon själv beskriver som “en ödesfråga för vårt land” – den havererade integrationen – tre decennier bakåt i tiden. Då var det 1995. Statsministern hette Ingvar Carlsson (S). Han efterträddes av Göran Persson (S) som satt till 2006. Under dessa elva år bar Redars eget parti ansvaret för integrationspolitiken. Efter ett avbrott för åtta år av borgerliga regeringar återkom Socialdemokraterna till makten 2014 och ledde landet till 2022. Så under de tre decennier då det med Redars ord har drivits en “segregationspolitik” i Sverige, var det Socialdemokraterna som ledde landet under två tredjedelar av tiden.

Läs även: Skogkär: Invandringslobbyn har ingenting lärt

När Redar nu skyller integrationsmisslyckandet på liberal invandringspolitik och liberal integrationspolitik hade det varit klädsamt att medge att Socialdemokraterna, när det begav sig, inte hade några egentliga invändningar. Tvärtom. Om Redars partikollegor vid något tillfälle kritiserade alliansregeringarna ledda av Fredrik Reinfeldt (M) från 2006 och framåt, var det i regel för att dessa bedrev en alltför hård asylpolitik.

När Reinfeldt i sitt beramade valtal 2014 vädjade till svenska folket att “öppna sina hjärtan” och erkände att kostnaderna för flyktingmottagningen nu hade nått sådana nivåer att annat måste stå tillbaka, blev dåvarande S-ledaren Stefan Löfven upprörd:

“Han ställer flyktingar, som flyr för sina liv, mot svensk välfärd och det stör mig”, sade Löfven.

Och när Socialdemokraterna väl vann regeringsmakten 2014 var det inte tal om att göra upp med någon extrem, liberal invandrings- och integrationspolitik. Tvärtom.

“Sverige ska ha en human asylpolitik och vara en fristad för dem som flyr undan förföljelse och förtryck”, sade Löfven i sin regeringsförklaring efter den gröna valsegern.

Migrationsuppgörelsen, den som träffats mellan alliansen och Miljöpartiet och bland annat innebar i det närmaste fri arbetskraftsinvandring, den låg fast, försäkrade Löfven. Samma liberala politik som enligt Redar resulterat i att Sverige fått “billig arbetskraft, lågproduktiva jobb och hög arbetslöshet som har hållit både villkor och löner nere”.

I regeringsförklaringen meddelade Löfven också att posten som integrationsminister nu skulle avskaffas. Så var det med den saken.

I den första partiledardebatten hösten 2014 var Jimmie Åkesson (SD) den ende som ville diskutera problem med den okontrollerade asylinvandring som drygt ett år senare skulle leda till att den rödgröna regeringen införde gränskontroller. Löfven avfärdade Åkessons invändningar med att Sverigedemokraterna i grunden är rasister med en förfärlig människosyn, och enbart intresserade av att peka ut syndabockar.

Om de rödgröna vinner valet nästa år kommer Socialdemokraternas regeringsunderlag att bestå av tre partier som ända sedan 2015 hävdat att det i grund och botten aldrig var något fel på den svenska asylpolitiken, det vara bara mottagningssystemet som var underdimensionerat. Miljöpartiets språkrör Daniel Helldén har kallat asylrätten “helig”.

Socialdemokraterna var för en generös asylpolitik ända till den dag då de alltid varit för en stram asylpolitik. Och Socialdemokraterna kommer att vara för en stram asylpolitik ända till den dag då partiet alltid varit för en generös asylpolitik.

Med andra ord: lita aldrig på en socialdemokrat. Om valet står mellan makten och de påstådda principerna så räkna med att det är makten som vinner.

Läs även: Skogkär: Nu vill S tala det klarspråk de tidigare kallade rasistisk retorik