Facebook noscript imageSkogkär: Tillbaka till 2014
Hoppa till innehållet
Mats Skogkär

Skogkär: Tillbaka till 2014

Stockholms biskop Andreas Holmberg vill se en flyktingpolitik som välkomnar alla främlingar. Foto: Skärmbild från SVT.
Stockholms biskop Andreas Holmberg vill se en flyktingpolitik som välkomnar alla främlingar. Foto: Skärmbild från SVT.

Sverige är ute på en tidsresa. Den går tillbaka till 2014. Året före flyktingkrisen då 160 000 asylsökande strömmade in över landets gränser. Det kaos som då uppstod, tycks nu vara förträngt, bortglömt. Åtminstone i de kretsar som ville se fortsatt öppna gränser då, och som vill se öppnade gränser nu.

Frikyrkor och Svenska kyrkan har på senare tid mobiliserat mot Tidöpartierna, beväpnade med väl valda bibelord. Målet för deras kritik är i första hand Kristdemokraterna, vars migrationspolitik enligt prästerskapet går emot allt vad kristna värderingar heter.

“Vi är oroade över att människovärdet urholkas av den här väldigt restriktiva migrationspolitiken som har utvecklats”, sade Stockholms biskop Andreas Holmberg i Aktuellt i SVT på tisdagen.

Gästfrihet är ett kristet kärnvärde, vi ska välkomna främlingen, flyktingen, invandraren oavsett vem denne är, förklarade biskopen med hänvisning till Bibeln.

Hur en migrationspolitik utformad i enlighet med biskopens bibeltolkning skulle se ut, hade Holmberg inget svar på. Så klart. Petitesser som att världen ser väldigt annorlunda ut i dag jämfört med Jesu tid, och att Bibeln kanske bör läsas utifrån de förutsättningar som råder i dagens samhälle, bekymrar inte en gudsman som biskopen.

Ett annat slags prästerskap som vädrar morgonluft och som också anser sig ha tolkningsföreträde i debatten, förmodligen genom sin i egna ögon oöverträffade godhet, är landets kändisar. I ett inlägg på Facebook skriver komikern Özz Nujen, med adress Socialdemokraterna, som i dag säger sig förespråka en stram migrationspolitik: “Ni borde känna skuld men ännu mer så borde ni känna skam, en stor skam. Hur kan ni ens sova om nätterna? Det ni gör nu mot dessa familjer och det ni nu står för är bara skamligt.”

Retoriken är densamma, nu som då. Och skam är ett nyckelbegrepp. De, vars åsikter inte överensstämmer med dem som humanismens och godhetens självutnämnda banerförare förespråkar, är moraliskt förtappade, de ska känna skam.

“Vi klarar av det och vi blir ett bättre land på köpet”, hette det på DN:s ledarsida i augusti 2014 apropå den kraftigt ökade strömmen av asylsökande. I september 2015 samlade DN “hundra kända svenskar i ett upprop för humanitet och medmänsklighet” kallat #jagdelar. I oktober samma år skrev tidningens chefredaktör Peter Wolodarski en ledare: “Flyktingkrisen är en skam för Europas demokratier”.

På fredagen – igår – lyfte DN:s ledarsida fram Spanien som ett föredöme. Där har socialistregeringen under premiärminister Pedro Sanchez nyligen beslutat att ge uppehålls- och arbetstillstånd till i runda slängar 600 000 illegala migranter.

Debatten från då går igen med samma argument, med samma innehåll och till stor del med samma aktörer.

Läs även: Skogkär: Varannan asylinvandrare kommer aldrig i arbete

Återigen fylls tidningar, radio och TV av reportage som skildrar enskilda öden – en del av dem behjärtansvärda på riktigt – om personer som utvisas efter många år i Sverige. Med anekdotisk bevisföring ska bilden sättas av en omänsklig, inhuman politik. Nu som då.

Ett exempel är den tioårige pojken Murad som bott i närmare två år på ett av Migrationsverkets återvändandecenter. Först dök han upp i DN, sedan i SVT. Reportagens vinkel är att detta inte är en bra boendemiljö för barn. Och det är lätt att hålla med om. Men vems är ansvaret för att pojken tvingas bo i denna otrygga, olämpliga miljö om inte föräldrarnas? Murads föräldrar kom till Sverige från Etiopien 2015. De har gång på gång fått sin sak prövad. De har gång på gång fått avslag därför att de saknar skyddskäl. Men familjen vägrar att lämna Sverige.

När migrationspolitiken ska ifrågasättas är det inte så noga med sanningen. Det var det inte då. Det är det inte nu. Sydsvenskan har skrivit flera artiklar om fyraårige Raif, som enligt tidningen ska ”utvisas ensam”, vilket är en ren lögn. En lögn som nu satt sig. Det är en tilltrasslad historia, men kontentan är att pojken måste söka svenskt uppehållstillstånd från Bosnien, det land där han är medborgare. Den resan gör han självfallet inte ensam, utan tillsammans med sin pappa. Att ansökningar om uppehållstillstånd i Sverige i princip inte får göras från Sverige kan såklart ses som byråkratiskt och stelbent, men det är inget nytt.

Annat är det med de fall som på senare tid fått stor uppmärksamhet där ungdomar som vuxit upp i Sverige ska utvisas när de fyller 18 – medan deras föräldrar och mindre syskon får vara kvar. Dessa utvisningar är en konsekvens av de senaste årens ändrade asylregler. Till exempel att permanenta uppehållstillstånd ersatts av tillfälliga.

Att skötsamma unga som utbildat sig, med föräldrar som arbetar, betalar skatt och bidrar till Sverige utvisas, är olyckligt. Det sticker i ögonen särskilt som unga kriminella i många fall inte utvisas. Att hitta en lösning på problemet borde inte vara omöjligt. Det är en relativt begränsad grupp som berörs. Den här typen av utvisningar riskerar att vända opinionen mot Tidöpartiernas politik.

Att kraven på en migrationspolitisk återställare kommer att öka efterhand som höstens riksdagsval närmar sig, kan tas för givet. Agendasättande medier ligger som synes redan i startgroparna. Och det är inte bara regeringspartierna som står under tryck. I Socialdemokraterna växer kritiken mot den “strama” migrationspolitik partiledningen förespråkar.

De krafter som vill se öppna gränser kanske förlorade slaget 2015 men de har inte gett upp hoppet om att vinna kriget.

Läs även: Skogkär: Med den migrationspolitiken hjälper ingen integrationspolitik

Mats Skogkär

Utbildad vid Journalisthögskolan i Göteborg. Reporter på TT Nyhetsbyrån i 15 år. Ledarskribent på Sydsvenskan i 15 år.

mats@bulletin.nu