När 600 moderater från hela landet på torsdagen samlades till partistämma i Umeå var det som vinnare. De var där som företrädare för ett regeringsparti – något som alla närvarande sett fram emot. Det är trots allt några stämmor sedan det senast inträffade. Ändå var det säkert med blandade känslor stämmodeltagarna intog sina platser.

Regeringsmakten är alltid tung, sliter alltid på sin bärare, tar alltid ut sin rätt, det är ofrånkomligt. Men i dag är den tyngre att bära än på mycket länge.

“Vi möts i en påtagligt mörk tid. Inte sedan andra världskriget har Sverige, svenskar och svenska intressen varit utsatta för så många och så stora hot som just nu”, inledde partiordföranden Ulf Kristersson sitt invigningstal på stämman.

Det tillitsfulla, frimodiga, toleranta Sverige som vi älskar hotas, av terrorism på utländsk mark och av terrorliknande brottslighet på svensk mark, förklarade Kristersson.

Kristersson försökte hitta en balans mellan det mörka och det ljusa, mellan hot och hopp. Hoten, de yttre och inre, ska bekämpas med “det finaste vi har”: den liberala demokratins alla inneboende styrkor. Men också med “mer säkerhet, mer vaksamhet och mer varsamhet”.

Nu får vi ordning på Sverige – med detta löfte gick Moderaterna till val förra året. Med samma löfte leder Moderaterna och Kristersson regeringens arbete.

Och att få ordning på Sverige innebär i stor utsträckning att städa efter en tidigare moderatledare och statsminister, Fredrik Reinfeldt.

Moderaterna har bytt kurs. I migrationspolitiken innebär det en omsvängning med närmast 180 grader jämfört med reinfeldteran. Kristersson har medgett att alliansens invandringspolitik var ett allvarligt misstag. Att ingen integrationspolitik kan hantera en huvudlös migrationspolitik. Han har medgett att Sverigedemokraterna hade rätt på viktiga punkter. Att SD såg det komma, medan andra tittade bort. Det är en ärlighet för vilken Kristersson förtjänar en eloge.

Att få ordning på Sverige handlar också om att städa efter åtta år med en rödgrön regering, som under Stefan Löfvens (S) ledning lät färden utför fortsätta, allt för att hålla Miljöpartiets gröna khmerer på gott humör – i sin tur en förutsättning för att kunna behålla den regeringsmakt Socialdemokraterna sätter högre än allt annat.

När en borgerlig regering tillträder hävdar Socialdemokraterna alltid att den kommer till ett dukat bord. Magdalena Andersson (S) utgjorde inget undantag när hon kastade in handduken dagen efter förra höstens val. Och nog för att bordet var dukat den här gången. Överbelamrat. Med skenande gängbrottslighet. Med pyrande etniska och religiösa motsättningar som återkommande flammar upp i våldsamma upplopp. Med en polismyndighet närmast överväldigad av den grova våldsvågen. Med en systemhotande brottslighet som ätit sig in i myndigheter, företag och politiska partier. Med ett energisystem i obalans, en skola i kris, en bostadsmarknad som gått i stå. Med en valuta som halverat sitt värde sedan 1970-talet och fortsätter att sjunka. Med Sverige, svenskar och svenska intressen som en prioriterad måltavla för islamistisk terrorism. Och ovanpå detta en Natoansökan i limbo mitt under den värsta säkerhetspolitiska krisen i Europa sedan andra världskriget.

Och under detta bord ett växande skuggsamhälle.

Läs även: Skogkär: Klockan klämtar för Ulf Kristersson

I sitt invigningstal talade Kristersson om Moderaternas roll som “som den naturliga mittpunkten i svensk politik”. Partisekreteraren Karin Enström sade i sitt tal att målet är att bli Sveriges största politiska parti. Inget fel i höga ambitioner, men just nu har Moderaterna uppenbara svårigheter att försvara positionen som landets näst största parti.

Moderaterna ser sig som ett statsbärande parti, ett av två, det parti som självklart leder partierna på den högra sidan av svensk politik. Det är inte längre så självklart. Sverigedemokraterna utmanar. I valet blev SD större än M och i de opinionsmätningar som gjorts sedan dess byter de båda partierna av varandra på platsen som landets näst största parti. Även SD siktar på att bli störst.

Ett ljus i mörkret för Kristersson är att han leder en regering med egen majoritet i riksdagen. Även det är ett tag sedan sist. När väl regeringsunderlaget är enigt får han igenom sin politik.

Moderaterna hävdar själva att de ett år efter valet uppfyllt eller är på väg att uppfylla 60 procent av alla löften i partiets valmanifest.

Det må vara som det vill med den saken. Det är en fråga, bara en, som kommer att avgöra om det blir en andra mandatperiod för Kristersson. Och det är om kampen mot det han själv beskriver som terrorliknande brottslighet kan vinnas – eller att väljarna åtminstone kan se en tydlig vändning i rätt riktning.

Med mindre än att det sker kommer inte tillräckligt många av de som röstade på Tidöpartierna 2022 att ge dem en ny chans 2026.

Läs även: Skogkär: Kristerssons regering kommer inte att få någonting gratis