Ett nytt år står för dörren. För Ulf Kristerssons (M) regering gäller det att börja leverera. Det är under mandatperiodens första år grunden läggs för en seger i nästa val.
Det har blivit dags att ringa ut det gamla året och ringa in det nya. Men kommer klockorna att klämta så mycket annorlunda 2023? Risken finns – trots allt tal om paradigmskifte i politiken – att det kommande året blir väldigt likt det gångna. Och året före. Och före det.
“I valet gav väljarna samarbetspartierna mandat att sätta Sverige på en ny kurs”, lät det från riksdagens talarstol när Ulf Kristersson (M) läste upp sin första regeringsförklaring.
För första gången sedan alliansregeringen, som styrde landet åren 2006–2010, har Sverige nu en regering som vilar på en riksdagsmajoritet. Det är förvisso en knapp majoritet, den hänger på endast två mandat, men det är likafullt en majoritet. När regeringen och Sverigedemokraterna är eniga så får de fyra partierna också som de vill. Till skillnad från företrädarna Stefan Löfven (S) och Magdalena Andersson (S) kommer Ulf Kristersson som det ser ut inte att behöva oroa sig över att tvingas regera med ett annat partis budget. Kristersson har i så måtto det bästa parlamentariska utgångsläget en svensk statsminister haft på bra länge. Men det gäller också att vilja och våga utnyttja situationen. Mer av samma är inte riktigt vad de blågula partierna ställde i utsikt före valet. Och gissningsvis inte vad deras väljare förväntar sig.
Mer av samma har det ändå blivit på en rad områden. Förändringarna – de förändringar som skett eller aviserats så här långt – framstår inte som särskilt dramatiska. Sverige överger exempelvis enprocentsmålet för biståndet, men sänkningen i kronor räknat blir trots allt relativt blygsam. De kommande tre åren ska biståndet ligga på 56 miljarder kronor årligen. I fjol uppgick det svenska biståndet till 57,4 miljarder.
Av löftena om kraftigt sänkta priser på bensin och diesel – det talades om både fem och tio kronor lägre pris per liter – blev det som bekant bara ören och tioöringar. Vi höjer inga skatter under nästa mandatperiod, lovade Ulf Kristersson (M) före valet. I morgon höjs skatten på alkohol och tobak. Energiskatten på el höjs med inte mindre än nio procent och flygskatten lika mycket.
Läs även: Skogkär: Kristerssons regering kommer inte att få någonting gratis
Kristerssons ministär kan luta sig mot en riksdagsmajoritet, men på andra sätt är regeringens handlingsutrymme starkt beskuret. Den ekonomiska verkligheten är som den är – kärv. Inflationen skenar och pressar upp räntorna. Elpriserna hotar att slå sönder ekonomin för både hushåll och företag. Ett par år av lågkonjunktur står för dörren. De flesta kommer att få det betydligt sämre. Utrymmet för reformer är begränsat. Statens kärnuppgifter som yttre och inre säkerhet, en trygg energiförsörjning, är eftersatta och kommer att kräva stora satsningar. Om Kristersson menar allvar med sina löften om att dessa områden kommer att vara i fokus för regeringens arbete, lär det inte bli särskilt mycket pengar över till den typ av väljargodis som brukar vinna val.
Genom medlemskapet i EU är regering och riksdag dessutom bakbundna på en lång rad områden. Se bara hur det gick med högkostnadsskyddet till elkunder, som nu måste omarbetas eftersom det visade sig stå i strid med EU-reglerna om statsstöd. Och planerna på en kraftig reducering av reduktionsplikten för bensin och diesel, liksom andra förändringar som kan inverka på de klimatpolitiska målen nationellt såväl som på EU-nivå, kommer Bryssel att ha synpunkter på.
Både partierna på Ulf Kristerssons “sida i politiken” och den rödgröna oppositionen har skäl att framställa det som nu sker som något banbrytande, en radikal omläggning av politiken. För de blågula partierna handlar det om att övertyga sina väljare om att deras röster faktiskt kommer att göra skillnad. Den rödgröna oppositionen vill framställa politiken som radikalare än den faktiskt är, och måla ut maktskiftet som ett hot mot välfärden, den svenska modellen, demokratin och allt som anses gott och rätt.
En nytillträdd regering har inte så mycket tid på sig. Fyra år, en mandatperiod, kan kanske framstå som ett hav av tid. Men reformer måste utredas och beredas, de måste hinna träda i kraft och även få effekter som är märkbara för väljarna. Det tar tid. Vad stort sker, det sker under mandatperiodens första år.
Läs även: Skogkär: En regering som inte tänker lägga fingrarna emellan
