Sverige har en ny statsminister. Under tisdagen tillträder en ny regering. Men när denna regering nu ska ta ut en ny kurs för Sverige kan den räkna med ett formidabelt motstånd.
Så var det då klart. Sverige har fått en ny statsminister, Ulf Kristersson (M).
“Det känns stort, jag är tacksam. Jag är glad över förtroendet som jag har fått av riksdagen. Jag är också ödmjuk inför uppgifterna som ligger framför oss”, kommenterade Kristersson på pressträffen efter omröstningen i riksdagen.
En viss osäkerhet dröjde sig kvar in i det sista. Skulle samtliga av Liberalernas sexton riksdagsledamöter stå pall efter allt spott och spe de fått utstå sedan i fredags? Skulle de hålla linjen trots att snart sagt varje besviken liberalpartist som landets redaktioner kunnat uppbringa de senaste dagarna vandrat genom offentligheten – somliga med gråten i halsen – och utgjutit sig över partiets avfall från anständigheten och den sanna liberala läran?
Men i statsministeromröstningen följde alla ledamöter partilinjerna. De rödgröna tryckte rött. De blågula tryckte grönt. Kristersson valdes med 176 röster mot 173. Liberalerna levererade. Precis som ordföranden Johan Pehrson förutspått.
Under tisdagen avger Kristersson sin regeringsförklaring och presenterar sin ministerlista. Efter en stärkande lunch blir det så marsch till kungliga slottet och skifteskonselj, som det heter. Därmed är den nya regeringen formellt på plats. Regeringsarbetet kan börja. Först och främst med att ta fram en budget.
Sverige befinner sig sedan valet i ett undantagstillstånd, inneslutet i den känsla av overklighet som infinner sig när inte Socialdemokraterna sitter vid makten. Varje mandatperiod med en icke-socialistisk regering framstår som ett undantag från den regel som säger att en riktigt rättmätig svensk regering, den leds av en socialdemokratisk statsminister. Och det oavsett hur folket röstat.
Det kanske säkraste sättet att nå politisk framgång i Sverige har varit att föra socialdemokratisk politik. Det gäller paradoxalt nog alldeles särskilt den som vill besegra Socialdemokraterna. Alliansregeringen under Fredrik Reinfeldt (M) vann sina framgångar genom att triangulera, genom att lägga sig nära eller till och med överta motståndarnas – i det fallet Socialdemokraternas – ståndpunkter i centrala frågor. Moderaterna under Reinfeldt kallade sig också mycket riktigt Det nya arbetarpartiet – utan pärlhalsband men med jobbskatteavdrag. De var inte riktigt socialdemokrater, men nästan. Så innebar alliansens år vid makten heller inget egentligt systemskifte. Det var snarare socialdemokratins fortsättning men med delvis andra medel.
Sverigedemokraternas framgångar kan till stor del förklaras på ett liknande sätt, att partiet lånat socialdemokratins avlagda ideologiska kläder. I Sverigedemokraternas retorik och politik finns en rejäl dos av nostalgiskt tillbakablickande på det S-märkta Per Albinska Folkhemmet. Detta har mycket riktigt tilltalat stora sjok av traditionella S-väljare i arbetarklassen som därför hellre lägger sin röst på Jimmie Åkesson (SD) än på Magdalena Andersson (S).
Läs även: Skogkär: Regeringsunderlaget från helvetet
En majoritet av de svenska väljarna placerar sig själv till höger om mitten på den politiska skalan. Den svenska riksdagen har under de gångna två mandatperioderna haft en solid icke-socialistisk majoritet. Ändå har regeringarna varit rödgröna. Ändå har politiken – på det hela taget – varit rödgrön. Socialdemokraterna har härskat genom att söndra oppositionen.
I valet 2014 fick den forna alliansen och Sverigedemokraterna 190 av 349 riksdagsmandat. I valet 2018 växte försprånget till 205 av 349. Ändå kunde Stefan Löfven (S) regera vidare tillsammans med Miljöpartiet. Att Centern och Liberalerna vägrade ta makten med hjälp av pariapartiet SD gjorde detta trolleritrick möjligt. Nu är förtrollningen bruten. Genom Tidöavtalet har SD blivit ett parti bland andra, fast inte alltid ett parti som andra.
Det har talats om Tidöavtalet som ett paradigmskifte i svensk politik. På papperet kan det onekligen också se så ut. Och Sverige behöver en regering som på allvar gör upp med de senaste decenniernas förödande rödgröna politik inom områden som migration, energiförsörjning och kriminalpolitik.
Men om Kristersson verkligen tänker byta kurs står han inför en formidabel utmaning. Motståndet kommer inte att begränsa sig till riksdagens rödgröna opposition.
En blågul regering kommer att få kämpa mot en fientlig offentlighet.
Motstånd mot regeringen och dess politik är att vänta från alla håll. Från universitet och högskolor där det inte råder någon brist på vänsterradikala forskare. Från det omfattande biståndsindustriella komplexet. Från det av skattemedel gödda och gediget vänsterlutande så kallade civilsamhället. Från hela floran av improduktiva, opinionsbildande myndigheter bemannade av rödgröna byråkrater. Från ett kulturetablissemang vars avsky mot partierna i den tillträdande regeringskonstellationen nog får sägas vara väl dokumenterad.
Och till sitt förfogande har dessa grupper vänligt sinnade och lyhörda redaktioner i ett medielandskap marinerat i och dominerat av rödgrönt tankegods, där sju av tio journalister sympatiserar med de rödgröna partierna.
Att vinna valet och utses till statsminister kan visa sig vara den enklaste delen av den resa Kristersson och hans blågula bundsförvanter påbörjat. De senaste dagarnas eldstorm ger en fingervisning om vad som väntar under resten av färden.
