Missnöjet med migrationspolitiken och den förvandling av Europa migrationen medfört växer bland kontinentens väljare. Det senaste årets kontinuerliga terrorhyllande på gator och torg lär ha öppnat mångas ögon för vart kontinenten är på väg.
Det var inte särskilt svårt att förutse, men den europeiska unionens omtalade migrations- och asylpakt knakar redan i fogarna. Pakten antogs slutgiltigt så sent som i maj i år, efter en process som pågått sedan 2016. EU:s dåvarande inrikeskommissionär Ylva Johansson beskrev överenskommelsen som en historisk framgång:
“Det här innebär att vi äntligen kommer att få ordning och reda i migrationspolitiken i Europa.”
Stora ord. Förhastade ord. Det missnöje som redan då sjöd håller nu på att koka över. Tidigare i veckan kom beskedet att Ungern följer Nederländernas exempel och begär ett formellt undantag från EU:s asyl- och migrationspolitik. Sådana undantag skulle dock kräva ändringar i EU:s grundfördrag, något som av allt att döma inte står för dörren. Men signalerna från Haag och Budapest visar hur vindarna blåser i Europa.
Unionens svarta får, den ungerske premiärministern Viktor Orbán, har också hotat med att sätta de asylsökande landet nu tvingas ta emot på bussar med enkelbiljett till Bryssel.
Den fria inre rörligheten var en av den europeiska unionens främsta landvinningar. Men den kräver säkra yttre gränser och rörligheten kringskärs nu alltmer som en följd av den mer eller mindre okontrollerade migrationen från tredje land.
För tillfället har sju länder inom Schengensamarbetet gällande gränskontroller, antingen mot enskilda medlemsländer eller mot alla grannar: Frankrike, Sverige, Tyskland, Danmark, Österrike, Italien och Slovenien.
Trots att gränskontroller enligt Schengenreglerna alltid ska vara tillfälliga har sex länder – Danmark, Frankrike, Norge, Sverige, Tyskland och Österrike – genom återkommande förlängningar haft inre gränskontroller ända sedan 2015–2016, en följd dels av flyktingkrisen 2015, dels av de islamistiska terrordåden i Paris samma år då totalt 130 personer mördades, merparten i konsertlokalen Bataclan.
Till de vanligaste skälen för de nu gällande gränskontrollerna hör illegal migration, hotet från organiserad brottslighet, från terrorgrupper och statliga utländska aktörer som Ryssland – hot som ofta flyter samman.
Under torsdagen och fredagen möts ministrarna i unionens RIF-råd – rådet för rättsliga och inrikes frågor. Agendan kan läsas som ett kvitto på att hotet mot det gränslösa Europa växer. Frågor som rör den inre rörligheten dominerar: en utvärdering av det övergripande läget i Schengenområdet; återvändandet av irreguljära migranter och asylsökande; konsekvenserna för den inre säkerheten i EU av Rysslands anfallskrig mot Ukraina och situationen i Mellanöstern.
På mötet diskuterades vad som kallades innovativa lösningar – som att upprätta mottagningscentrum i länder utanför EU för att skicka asylsökande dit.
Läs även: Skogkär: Israels fiender är Sveriges fiender
Det senaste året har det offentliga rummet i Europas städer dagligen ockuperats av en terrorhyllande och våldsdyrkande allians, ledd av vänsterextremister och islamister som förenas i sitt hat mot Väst, mot den liberala demokratin – och mot judar. De önskar – utöver Israels utplånande – en global revolt, ett våldsamt uppror, en intifada.
Under decennier har Europa – av lika delar dumhet, ideologisk blindhet och missriktad välvilja – importerat Mellanösterns ideologiska avarter, dess politiska och religiöst motiverade extremism. Därför är delar av Europa på god väg att förvandlas till Mellanöstern.
Men människor ser vad som utspelar sig på gatorna. Människor ser det förtäckta men lika ofta öppna hatet och våldsromantiken. De ser det växande hotet mot deras judiska landsmän. De inser vad det i sin förlängning kommer att leda till. Därför vänder sig majoritetsbefolkningen i allt fler länder mot fortsatt migration. De vänder sig mot den reellt existerande mångkulturalismen som visat sig ungefär lika tilltalande som den en gång reellt existerande socialismen i stater som Sovjetunionen, Östtyskland eller Kina under Mao.
Europeiska väljare i land efter land söker sig i allt större skaror bort från de etablerade partierna och till partier, vissa av dem extrema, som vill sätta stopp för massmigrationen och dess konsekvenser: kriminalitet, segregation och importerade etniska och religiösa motsättningar.
De som vill byta kurs, de som vill bevara europeiska värderingar, traditioner och kultur i dess olika former – vårt sätt att leva – har sällskap av alla de invandrare som flytt till Europa för att slippa fanatism och förtryck – inte för att föra hit fanatismen och förtrycket till våra gator och torg, till våra samhällen.
Läs även: Skogkär: Europa kan inte lösa världens flyktingproblem
