Storbritannien har nu börjat skicka migranter till Rwanda. I förra veckan flögs en första migrant som fått avslag på sin asylansökan till det östafrikanska landet. Just den här mannen hade gått med på att lämna Storbritannien frivilligt, men det kommer inte alla att göra.

Den brittiska polisen genomför nu razzior där personer som uppehåller sig olagligt i landet förs till särskilda interneringscenter. De som grips kommer att flygas iväg till Rwanda inom de närmaste månaderna. Landets konservative premiärminister Rishi Sunak hoppas att det första planet ska lyfta i juli.

I två år har den brittiska regeringen arbetat med den lag som nu gör det möjligt att skicka iväg migranter utan asylskäl till Rwanda. Människorättsorganisationer rasar och fortfarande får det anses oklart om den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, ECHR, kommer att godkänna förfarandet. Sunak har för sin del sagt att om valet står mellan landets säkerhet och internationella konventioner, så kommer han att välja landets säkerhet.

Att ta tillbaka kontrollen över landets gränser var ett av de främsta argumenten för Brexitsidan i folkomröstningen 2016. Det är fortfarande en av de brittiska väljarnas viktigaste frågor. 2022 uppgick den legala nettomigrationen till rekordhöga 745 000 personer. Sunak har som mål att mer än halvera den. Att stoppa den illegala migrationen var ett av Sunaks viktigaste löften när han blev premiärminister 2022. Så här långt har han inte lyckats. 2022 tog sig drygt 45 000 personer till Storbritannien över Engelska kanalen. Förra året var det nästan 30 000 och hittills i år drygt 6 000. En tre mil lång, livsfarlig resa som ofta genomförs med överlastade, sjöovärdiga gummibåtar.

Läs även: Skogkär: En asylrätt vid vägs ände

Lita på att ledande politiker runt om i Europa följer utvecklingen i Storbritannien noga. Om det visar sig att Sunaks plan håller, lär fler följa efter.

Italiens regering har för sin del träffat ett avtal med regeringen i Tirana som innebär att migranter som plockas upp på Medelhavet kommer att skickas till mottagningsläger i Albanien och få sina asylansökningar prövade där, av italienska tjänstemän. Endast de som beviljas asyl ska sedan få komma till Italien.

Men fortfarande skyggar en majoritet av EU:s politiska ledare för verkligheten. De gör hellre allt som kan göras för att kringgå internationella konventioner än att erkänna att det är konventionerna som blivit problemet. Hellre skicka migranter till Rwanda eller Albanien. Hellre betala Turkiet och stater i Nordafrika miljarder euro för att hejda migranter på deras väg mot Europa.

Men så länge dessa konventioner styr lär också allt tal om att “ta tillbaka kontrollen över gränserna” att vara varm luft.

EU:s migrations- och flyktingpakt som för några veckor sedan fick grönt ljus av EU-parlamentet är inte ens en halvmesyr. Det är väl frågan om någon inblandad i processen tror på allvar att pakten kommer att påverka flyktingsmugglingen över Medelhavet nämnvärt.

När flyktingkonventionen antogs 1951 var den begränsad till att gälla alla de miljontals europeer som då befann sig på flykt i andra världskrigets spår. Genom ett tilläggsprotokoll utvidgades konventionen 1967 till att omfatta hela världen. Rätten till asyl garanteras även i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, där det hänvisas till Genèvekonventionen och dess tilläggsprotokoll.

Det är här, i flyktingkonventionens tilläggsprotokoll, problemet ligger. Det är här, genom att lämna tilläggsprotokollet, som lösningen finns. Om någon lösning finns. Europa kan och ska lösa flyktingproblem som uppstår på den egna kontinenten, som nu i Ukraina. Europa har ingen möjlighet eller skyldighet att lösa andra kontinenters flyktingproblem. Inte Afrikas. Inte Asiens.

Om detta tillåts fortsätta kommer Europa förr eller senare att bli som de regioner de illegala migranterna vill lämna bakom sig.

Läs även: Makram: Europa måste få ett nytt asylsystem