Hur kommer det sig att ölen kostar 29 kronor på kvarterskrogen? Vad tjänar tjejerna som fixar dina naglar och hur bor kvinnorna som knådar dina axlar, stela efter en lång dag framför datorn? Killarna som lägger om taket i bostadsföreningen mittemot – varför har de ingen skyddsutrustning? Vem är det som utför saneringen av marken på den gamla industritomten där kommunen ska bygga nytt badhus? Vem bygger? Varför var just den här byggfirman billigast av alla? Uzbekerna som kommer och forslar bort det fullt fungerande men otrendiga köket du precis rivit ut – hur ser deras kontrakt ut?

Det finns så många frågor, frågor varken offentliga upphandlare eller glada medelklasskonsumenter orkar ställa sig.

”Du kommer in i bilverkstan och ser att personalen saknar arbetshandskar. De har inga skyddsglasögon, inga hörselskydd, inga ordentliga skor, inga enhetliga arbetskläder alls och de pratar inte svenska. Reagera. Något är fel. Vänd och gå ut igen!”

Det skriver journalisten Elinor Torp i sin reportagebok ”Vi, skuggorna” som utkom förra året. Den handlar om människor från Sydamerika, forna Sovjetstater, Sydostasien, människor som arbetar i Sverige under vidriga förhållanden. De sover på smutsiga madrasser i verkstäder, eller inträngda alldeles för många på några få kvadratmeter i ett garage. Kanske har de ett "avtal" med arbetsgivaren som gör att de måste avstå stora delar av lönen, till exempel som ”betalning” för den skitiga sovplatsen. 

En rätt vanlig högeråsikt är att den liberala arbetskraftsinvandringen i stort sett fungerar bra, att den innebär en möjlighet för människor att komma till Sverige och skapa sig ett bättre liv, och att den är nödvändig för företagen. Fusket ska stävjas, utnyttjandet bestraffas, men man ska inte kasta ut barnet med badvattnet. 

I Kvartals senaste ”Fredagsintervjun” var Elinor Torp gäst tillsammans med arbetsplatsinspektör Magdalena Lennmarken. Torp och Lennmarken har en annan bild än att det ”i stort sett fungerar bra”. Vart man än tittar pressas priserna nedåt med hjälp av fattiga människor från fattiga länder som i Sverige hamnar i totalt underläge gentemot sina arbetsgivare. Stora delar av bygg- och servicesektorn vilar på utländsk arbetskraft som i varierande grad utnyttjas. Lennmarken berättar om kameraövervakning och om hänglås på ytterdörrar. 

2008 enades Alliansen och Miljöpartiet om principen att företagen har rätt att avgöra behovet av utländsk arbetskraft. Därefter har flera administrativa krav avskaffats och arbetsplatskontrollerna minskat kraftigt. Under tio års tid skapades en sektor som står helt och hållet vid sidan av de system vi förknippar med den svenska arbetsmarknaden. 

Reglerna har skärpts, särskilt efter terrordådet 2017 då sökljuset riktades mot arbetskraftsinvandringens mörkaste vrår. Och alltfler partier signalerar nu att de vill ändra regelverket. Men än så länge finns skuggsamhället kvar. Det kostar åtskilliga miljarder i uteblivna skatteintäkter. Det kostar i osund konkurrens och uteblivna trygga anställningar för arbetslösa svenskar. Det kostar i mänskligt lidande, i förnedring, i kriminalitet. Men det finns också en annan kostnad, en vagare, men minst lika illavarslande.

Skuggsamhället består av människor som lever i utkanten, utlämnade åt sig själva, utlämnade åt sina arbetsgivare. Deras intressen ges inget utrymme i fackliga och politiska uppgörelser. De får inte rösta i riksdagsvalen, och exkluderas i hög utsträckning från välfärd och offentlig service. De bygger våra altaner, filar våra naglar, hämtar vårt skräp, levererar vår mat, städar våra sjukhus och köpcentra, sanerar vår asbest. Vi vänjer oss vid att människor vi inte ens kan kommunicera med gör det tyngsta, skitigaste, farligaste och mest enahanda arbetet. 

När vi accepterar skuggsamhället avvisar vi samtidigt själva idén om vad ett samhälle är: nämligen den att vi som lagligen uppehåller oss i Sverige, bor, lever och arbetar här – att vi angår varandra.