KRÖNIKA. ”Utpressade och misshandlade 14-åring – döms till skyddstillsyn”, rapporterade SVT häromdagen. En 21-åring hade spänt fast en pojke i en stol, huggit honom i benet med en mejsel och försökt skruva och borra honom i handen. ”Allt medan han upprepade sina krav om att 14-åringen skulle få kompisar och anhöriga att swisha pengar.” Trots att rätten konstaterade att brottet borde ge ett och ett halvt års fängelse blev det alltså skyddstillsyn under 18 månader. 

På Kriminalvårdens hemsida läser jag: ”Den som dömts till skyddstillsyn bor hemma och har regelbunden kontakt med frivården”.

Det låter inte alltför betungande och besvärligt.

Tyvärr är det inte första gången vi läser om löjligt milda straff, som mer tycks utdömas av hänsyn till gärningsmännen än till våldtäkts- och rånoffer. 

I januari fick en man som dömts för våldtäkt mot barn till ett år och fyra månaders fängelse sitt straff lindrat av Svea hovrätt – trots att han sedan tidigare var dömd för bland annat våldtäkt, enligt Dalarnas tidningar. Hovrätten tog hänsyn till mannens ålder och psykiska hälsa, med resultatet att straffet bara blev tre månaders fängelse och skyddstillsyn.

Jag blir förtvivlad. När ska vårt rättssystem ställa sig på offrens sida och ge brottslingar straff som känns? 

2016 fick en man som våldtagit en 13-årig flicka i en park i Mariestad blott 18 månaders skyddstillsyn och behandling. Han undvek fängelse genom att hävda att han var yngre än vad som angavs i det pass han hade visat upp för Migrationsverket.

13-åringens mamma berättade att dottern fortfarande hade ”mycket jobbigt framför sig med kuratorer och undersökningar och vaccinationer”. Men hennes lidande tycktes överskuggas av omsorg för en ”yngre” våldtäktsman. Han var den som fick lindring. Inte hon.

”Flicka lurades in i förråd och våldtogs – man döms till skyddstillsyn”, rapporterade SVT 2019. En 25-årig man hade lurat med sig en liten flicka in i ett förråd, låst dörren och förgripit sig på henne sexuellt. Eftersom han uttryckt en, enligt tingsrätten, ärligt motiverad önskan att genomgå behandling för sitt drogmissbruk och sina psykiska besvär slapp han två års fängelse och fick istället skyddstillsyn med behandlingsplan.

Så generöst.

I april 2018 rapporterade SVT: ”Skyddstillsyn och samhällstjänst för våldtäkt mot barn”. En 19-åring hade när han var något yngre våldtagit ett barn som varit mellan sju och nio år. ”Minimistraffet för våldtäkt mot barn är två år. Men eftersom gärningsmannen var 15-16 år när brotten begicks så ska det ske en straffreducering."

”18-åring döms för våldtäkt mot barn – får skyddstillsyn”, skrev Smålandsposten före jul. ”Enligt domstolen har gärningen ett straffvärde på två års fängelse, men på grund av hans unga ålder väljer rätten i stället påföljden skyddstillsyn samt att genomgå ett behandlingsprogram".

Och den 13-årig tjejen, hur mår hon…? Vem tar hänsyn till hennes ringa ålder? 

I november dömdes tre tonårskillar för att ha våldtagit en tjej. Straffvärdet motsvarade fängelse i tre år men de fick i stället skyddstillsyn på grund av ålder. Flickan kunde efteråt bara gå till skolan två timmar i veckan resten av terminen och hon behövde sömntabletter för att sova. Men vem såg henne? 

Detta är bara några klipp och tyvärr finns säkerligen fler för den som letar. Jag blir förtvivlad. När ska vårt rättssystem ställa sig på offrens sida och ge brottslingar straff som känns? Straffrabatten måste bort, fängelse bli norm och omsorgen främst riktas mot de som utsatts. 

Expressen granskade nyligen våldtäktsdomar 2016-2019 och fann att minimistraffet för våldtäkt ofta bara gällde på pappret, då en dom från Högsta domstolen från 2015 var vägledande i riktning mot lindriga straff. 

”Jag betraktar en våldtäkt som ett allvarligt brott och det måste ge en rejäl påföljd”, kommenterade justitieminister Morgan Johansson (S) då. 

Men kommer hans ord att få betydelse – eller var hans uttalande bara ännu ett till synes kraftfullt citat för medierna? Sådana kommer det fler av än faktiska förbättringar.

TEXT: CAROLIN DAHLMAN
Krönikör på Bulletin
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman 

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.