Facebook noscript imageMerit Wager: Slå vakt om ogifta fäders rätt till vårdnad
Merit Wager
Krönikörer
Merit Wager: Slå vakt om ogifta fäders rätt till vårdnad
Foto: Fredrik Sandberg / TT.
Foto: Fredrik Sandberg / TT.

I Sverige, som säger sig alltid sätta barnets rättigheter i främsta rummet, är det en skam att lagen inte har ändrats. En skam att en mer än 70 år gammal lagparagraf, stadfäst av statsråd födda i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, bland dem Ernst Wigforss (1881), Gustav Möller (1884), Gunnar Sträng (1906) och Tage Erlander (1901), än i dag reglerar fäders rätt till vårdnaden av sina barn och barns rätt till sina fäder, skriver Merit Wager.

KRÖNIKA. Jag har följt en väns kamp för att etablera en normal och stabil relation till sin son, en kamp som har pågått sedan sonen föddes för åtta år sedan och som fortfarande pågår. Det är samtidigt också en kamp för sonens rätt att få växa upp med en aktivt närvarande pappa. Det absurda är, att hade min vän varit gift med mamman när sonen föddes så hade han automatiskt fått (gemensam) vårdnad av sitt eget barn.

Båda föräldrarna har i olika utredningar befunnits lämpliga som vårdnadshavare. Men de var inte gifta när deras barn föddes. Därmed har mamman kunnat förhala och förhindra umgänget och till och med undanhålla sonen för pappan. Trots att tingsrätten slagit fast och reglerat att sonen har rätt till umgänge med sin pappa. Det har varit ett enda långt stridande i tingsrätten och överklaganden och polisanmälningar för egenmäktighet med barn under hela sonens liv. Min vän har aldrig gett upp och har lyckats tillkämpa sig rätten till umgänge med sonen och sett till att han även har fått lära känna släkten på sin pappas sida. Men full rätt att utöva sitt faderskap på samma sätt som han skulle ha haft om han varit gift med modern, har pappan inte fått. Modern kan vägra. Hon kan förhala och förtala. Hon har makten. För att föräldrarna inte tog vägen via stadshuset och gifte sig innan barnet kom till världen, blir barnet i det så barnkonventionshyllande landet Sverige lidande.

Just nu hjälper min vän en annan pappa, en ung man som också vill få vara vårdnadshavare åt sin son, trots att han inte är gift med modern. Hade lagen om gemensam vårdnad varit uppdaterad till 2020-talet och inte legat kvar på 1940-talet, så hade stora resurser i domstolar och hos socialbyråer kunnat gå till annat än dessa vårdnadsstrider. Och många barn hade fått en bättre start i livet med båda föräldrarna närvarande och engagerade i sin utveckling och fostran. Det hade bara behövts att den ålderdomliga lagen hade ändrats så att gemensam vårdnad av barn är lika självklar vare sig föräldrarna är gifta eller inte, när barnet föds. 

Nu försöker den unga pappan, som min vän stöttar igenom den rättsliga processen, få den förändring till stånd som ingen regering genom alla decennier har brytt sig om att ändra på drygt 70 år. Ur hans advokats skrivelse till domstolen:

NN menar således att regleringen i B 6 kap 3 §, som automatiskt medför att modern ensam står för vårdnaden om föräldrarna inte är gifta, kommer i konflikt med högre normer såsom rättighetskatalogen i 2 kap regeringsformen (särskilt 2 kap 13 §) samt även med Barnkonventionen och rätten till familjeliv i artikel 8 ensamt och/eller i kombination med förbudet mot olikbehandling i artikel 14 i Europakonventionen. Därför får bestämmelserna i FB inte tillämpas (RF 11 kap 14 §).

I skrivelsen citerar advokaten ett färskt uttalande av Barnkonventionsutredningen (SOU 2020:63):

I ovan nämnda SOU uttalas således ståndpunkter om regleringen i föräldrabalkens oförenlighet med barnkonventionen, som bör citeras enligt följande. En ”sådan ordning där endast modern per automatik blir vårdnadshavare, är enligt vår mening inte förenlig med artikel 18.1. Sverige kan med andra ord inte anses ha gjort sitt bästa för att säkerställa erkännandet av principen att båda föräldrarna har gemensamt ansvar för barnets uppfostran. En sådan ordning kan också ifrågasättas utifrån konventionens likabehandlingsprincip, eftersom ett barn med ogifta föräldrar har sämre förutsättningar att få sin rätt att bli omvårdad av båda sina föräldrar säkerställd än ett barn med gifta föräldrar.” (s. 767).

Skrivelsen till domstolen är lång och tar också upp frågan om diskriminering på grund av kön (pappans). Tiotusentals barn föds varje år i Sverige vars föräldrar inte behandlas lika utan bara den ena föräldern automatiskt blir vårdnadshavare: modern, kvinnan. Barnet och pappan diskrimineras för att föräldrarna inte var gifta när det föddes.

Den gamla lagparagrafen från 1949, som alltså än i dag reglerar fäders rätt till vårdnaden av sina barn och därmed också barns rätt till sina fäder, borde ha gått till historien för länge sedan. Det är regeringens och riksdagens sak att se till att en nutida, relevant lagstiftning, som också harmonierar med barnkonventionen som den 1 januari 2020 inkorporerades i svensk lag, äntligen kommer på plats.

TEXT: Merit Wager
Krönikör i Bulletin
meritera@meritera.se

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.

Merit Wager

Stöd oberoende journalistik och prenumerera på Bulletin.

Sverige förtjänar det bästa!