Med januaripartiernas förslag om tidsgränser för häktningar blir det svårare att sätta dit brottslingar. Ge i stället ger mer resurser till utredningar och ändra principen för tidiga förhör. Då kortas tiderna automatiskt – och risken för att skyldiga går fria minskar. Tänk om. Gör rätt.
KRÖNIKA. Sverige har länge fått kritik, bland annat från Europarådet och FN, för att ha långa häktningstider. Det nu har lett till att januaripartierna och Vänsterpartiet agerat. Redan i sommar kan det bli en begränsning till tre månader för unga under 18 år och nio månader för vuxna. Frågan kommer sannolikt upp i Justitieutskottet i veckan och beslut fattas i riksdagen i april.
Låt oss verkligen hoppas att det blir nej.
Förslaget pressas nämligen tyvärr fram trots att flera myndigheter kritiserat det och Lagrådet avstyrkt. I höstas skrev exempelvis Åklagarmyndigheten i ett remissvar att det kan vara ”förödande för hela brottsutredningen om häktningen behöver hävas ens för någon av gärningspersonerna”.
Ja, tidsbegränsningar kan dessvärre göra det svårt att hinna med att utreda brott. I dag är handläggningstiderna hos Nationellt forensiskt centrum – som analyserar bevismaterial – mycket långa. 2020 tog ett ärende i snitt 33 dagar, men experter menar dock att det brukar ta mycket längre tid vid allvarliga ärenden. I december tog cirka 30 procent mer än 90 dagar. Det vill säga: de skulle inte hinnas med innan de unga häktade släpptes fria.
Med en tidsgräns kan unga utnyttja denna brist. Nio åklagare och poliser skrev på DN Debatt på måndagen att ”Om en brottsmisstänkt person vet att det finns en tremånaders deadline för häktningen kan han eller hon enkelt fördröja utredningen genom att själv påkalla extra utredningsåtgärder i form av exempelvis tekniska analyser som utan undantag tar lång tid att få svar på”.
Det är riktigt illa, för det är inga stackars oskyldiga duvungar som har kastat suddigum det handlar om. När unga häktas är det nästan alltid på grund av misstankar om mycket allvarlig brottslighet som mord, människorov, grova vålds- och sexualbrott, grova rån och vapenbrott, enligt Åklagarmyndigheten.
2020 var det bara 12 personer under 18 år som satt häktade över tre månader. Varför släppa dem i förtid med risk för att de kommer undan och begår fler brott?
Ingen vill hålla folk häktade i onödan; det är dyrt och att oskyldiga sitter inlåsta är såklart fel. Men i de fall då rättsväsendet behöver mer tid bör man få det. Gängkriminaliteten är ett gift som vi behöver sanera Sverige emot med de verktyg som behövs.
Det är alltså av yttersta vikt att ändra på principen om vi vill bekämpa kriminaliteten.
Vänsterpartiets rättspolitiska talesperson Linda Westerlund Snecker vill dock helst se en maxgräns på ynka 30 dagar. ”Att sitta häktad som barn kan jämföras med tortyr”, sa hon till Ekot (3/10).
Men hon verkar ha missat att det är väldigt farliga personer det handlar om och att det knappast är tortyrkamrar ungdomarna hamnar i bara för att de inte får prata i telefon eller har organiserad sysselsättning, vilket är vad Europarådet har kritiserat.
Att ha så korta häktningstider att brott inte hinner utredas vore helt absurt för den som vill att kriminella ska kunna sättas dit. Men det tänker väl inte V på i första hand.
Dessutom tycks Westerlund Snecker inte inse ett annat stort problem med tidsgränser: att den stora skillnaden mellan unga och vuxna kan leda till att yngre utnyttjas. Det har både Åklagarmyndigheten, Justitieombudsmannen och Advokatsamfundet varnat för.
”Pojkar under 18 år fungerar som hitmen, transportörer för vapen och narkotika. Detta kommer få negativa konsekvenser för utredningsarbetet om förslaget går igenom”, skrev polisen och gängspecialisten Gunnar Appelgren på Twitter (17/11).
Den som verkligen vill korta häktningstiderna bör i stället se till att det finns nog med utredare samt att forensiskt centrum har rejäla resurser.
Dessutom bör den så kallade omedelbarhetsprincipen moderniseras. Den har gällt sedan 1948 och innebär förenklat att det bara är det som sägs i domstol som räknas, och att det som sagts i tidigare förhör inte får beaktas. Paulina Brandberg, senior åklagare vid Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet, förklarade för mig att det ofta leder till att misstänkta håller tyst och talar först när de vet vad andra har sagt och vilka bevis som finns. Då kan de anpassa sin egen story efter det. Dessutom finns skäl att påverka vittnen under häktningstiden.
Att hålla klaffen straffas inte alls. Därför väljer många den strategin.
Det är alltså av yttersta vikt att ändra på principen om vi vill bekämpa kriminaliteten.
Dessutom skulle en förändring korta häktningstiderna då man kan säkra verbala bevis vid gripandet genom att filma och spela in vittnesmål, och sedan släppa den misstänkta i väntan på rättegång.
I somras öppnade justitieminister Morgan Johansson (S) i en SvD-intervju för ett avskaffande och enligt inrikesminister Mikael Dambergs (S) pressekreterare fattas sannolikt beslut under våren och till sommaren planeras en proposition att läggas fram.
Det vore välkommet.
Politikerna borde invänta beskedet från riksdagen i den frågan innan de sätter häktningsgränser. Så länge vi har omedelbarhetsprincipen kvar kan tremånadersgränsen utnyttjas, både till att hota vittnen och förvränga sin egen historia. Kombinationen vore förödande för möjligheten att sätta bovar bakom lås och bom.
Låt oss i stället skapa ett tryggt Sverige.
TEXT: CAROLIN DAHLMAN
Krönikör i Bulletin
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman
Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.
