KRÖNIKA. Enligt Stefan Löfven (S) beror ökningen av förnedringsrån bland unga på den borgerliga regeringens skattesänkningar och nedskärningar i välfärden. För ett par år sen skyllde han gängkriminaliteten på ”allt större sociala klyftor”. Aftonbladets Jonna Sima ursäktade nyligen en rappare som misstänktes ha mördat en ung man med att han vuxit upp med en ensamstående mamma. S-politikern Veronica Palm menade i vintras att gängrekrytering kan stoppas med fritidsgårdar.

Ja, sådär låter det inte sällan från vänstern. Rånare och mördare är stackare som har haft det knepigt och därmed dragits till brottslighet, och det hela kommer att fixa sig med ännu fler miljoner i bidrag och satsningar. 

Problemet är bara att den omhändertagande politiken riskerar att passivisera och försvaga. Den som behandlas som ett offer kan utan krav och press bli än mer behövande. 

Om vänstern verkligen brydde sig om barn som vuxit upp i trassliga familjer och fattigare förhållanden borde de i stället påminna om kraften inombords, om hur makalöst långt man kan gå om man lägger manken till.

I Netflix serie Queen's Gambit möter vi barnhemsbarnet Beth, som vid nio års ålder upptäcker att hon äääääälskar schack och är grymt bra på detta. Hon har talang! Wow! 

Men viktigast är att hon även har ett pannben utan dess like. Dag efter dag övar hon på olika drag, diskuterar strategier, läser böcker om de bästa spelarna och vinner därför tävling efter tävling. Inte för att hon är född vinnare, utan för att hon är en passionerad arbetsmyra.

Den omhändertagande politiken riskerar att passivisera och försvaga.

Många av de stjärnor vi beundrar och som nått sina drömmar har varit envisa fighters som Beth. Vi minns Ingemar Stenmarks bevingade ord ”Jag vet ingenting om tur. Bara att ju mer jag tränar desto mer tur har jag”. Det vill säga: Min framgång kom inte gratis, utan som en konsekvens av hårt arbete. 

Få kommer undan detta faktum, vare sig det är deltagarna i Idol eller vd:ar för börsbolag. Den som vill upp måste själv klättra. Traggla, misslyckas, prova igen, läsa, lära, lyssna, träna, om och om och om igen. 

I podden Äkta hela vägen berättar fotbollsspelaren Martin Mutumba att hans framgång grundats i timmar på gården i Rinkeby, där han spelade och spelade med kompisarna, timme ut och timme in. Han fick inte sin AIK-tröja gratis. Visst hade han en talang för att lira, men talangen var bara en råvara och blev ingen succé utan att bearbetas.

Alla kan såklart inte bli hyllade skidåkare, eller schackspelare oavsett hur många timmar som läggs ner, men när man finner sin egen grej är det jobb, jobb, jobb som tar en vidare. 

I detta ligger även att fortsätta även om man inte lyckas direkt. Författare som Astrid Lindgren och J.K. Rowling blev ratade av förläggare, men sedan superstjärnor. Albert Einsteins lärare trodde tydligen att han var mentalt handikappad och Walt Disney sägs ha blivit sågad på ett jobb för att han saknade fantasi. 

Visst vore det mysigt om framgång kom serverad på silverfat eller plötsligt som en trissvinst, men i det riktiga livet – bortom sagor och fantasier – behöver de flesta av oss lägga timmar och energi på det vi brinner för om vi vill se resultat. Att säga det till unga är att ge dem en skjuts framåt.

Men när SSU på sin hemsida radar upp ”100 skäl till varför man som ung borde rösta på S” toppas listan med bidrag och olika ekonomiska stöd. De unga ska få barn- och studiebidrag, kollektivtrafik, tandvård, simskola, preventivmedel, mediciner med mera.

Det gör mig sorgsen hur S värvar ungdomsröster med hjälp utifrån i stället för att locka fram den styrka inifrån som vi alla har. Den som aldrig blir av med stödhjulen får ju aldrig känna friheten och stoltheten i att cykla själv. 

Alla borde få känna vinden i håret.

TEXT: CAROLIN DAHLMAN
Krönikör på Bulletin
carolin@bulletin.nu

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.