Förintelsen är inte ett inrikespolitiskt slagträ. Ändå fick vi på själva Förintelsens minnesdag en debatt där nazismens förbrytelser användes i simpla politiska syften. Det är respektlöst mot offren, skriver Bulletins politiska chefredaktör Alice Teodorescu Måwe.
Inte ens på minnesdagen av Förintelsen kunde relativiseringarna av historiens värsta massmord läggas på opportunismens hylla. Det är cyniskt och en skymf mot de överlevande och deras barn och barnbarn, som inte sällan fått bära sorgen i arv, att reduceras till slagträn i den inrikespolitiska debatten.
För de flesta är den 27 januari en dag då vi sörjer och minns nazismens illdåd. För andra, som Aftonbladets ledarskribent Jonna Sima, är den uppenbarligen ett ypperligt tillfälle att, ännu en gång, hänsynslöst trivialisera. Detta genom att göra Förintelsen till en pjäs i ett ovärdigt spel, vars enda syfte är att undergräva meningsmotståndarnas trovärdighet och legitimitet.
I sin artikel (27/1) refererar Sima till mötet mellan Ulf Kristersson (M) och överlevaren Hédi Fried under valåret 2018. Vid detta möte ska Kristersson ha bedyrat att han aldrig skulle ha något samröre med Sverigedemokraterna. Som av en händelse glömmer emellertid Sima att nämna att Fried därefter bekräftat att Kristersson inte hade sagt att han aldrig skulle prata med SD, men att han däremot hade varit tydlig med att de fyra allianspartierna skulle söka regeringsmandat utan SD (DN 21/12-2019).
Sima är emellertid inte ensam om skamlösheten. Priset för dagens mest smaklösa relativisering går nog ändå till Centerkvinnornas ordförande Sofia Jarl som under rubriken ”Liberalerna – stå på godhetens sida” ser en möjlighet att lägga sig i Liberalernas interna stridigheter och vägval (Altinget 27/1). Att Jarl anser att det är lämpligt att använda Förintelsen som ett argument för att Liberalerna ska vidhålla sin roll som stödhjul åt den socialdemokratiska regeringen, inom ramen för Januariavtalet, är häpnadsväckande.
Jarls resonemang fångar den retoriska förskjutning som skett över tid; från att parallellerna till 1930-talet och Förintelsen primärt gjordes av dem som motsatte sig en stramare migrationspolitik, till att de i dag används som argument mot varje regering som inte inkluderar Socialdemokraterna vid rodret.
Den senaste tidens intensifierade och allt vulgärare utfall mot Moderaterna och Kristdemokraterna osar desperation och ger en fingervisning om hur vänstern agerar när makten står på spel. Precis som inför förra valet vill Socialdemokraterna hamra in budskapet att den som önskar en regering ledd av Ulf Kristersson (M) också sympatiserar med SD.
Att det i verkligheten inte finns något sådant kausalt förhållande vet naturligtvis Socialdemokraterna. Men detta är ingen kamp om verkligheten utan om problemformuleringen. Ty den som vinner problemformuleringen vinner valet.
Så länge inget talar för att de strategier som hittills anammats för att påverka SD:s tillväxt negativt genererar framgång åligger det Moderaterna och de övriga borgerliga partierna att göra vad de kan för att utmana S om makten. Allt annat vore tjänstefel i en demokrati. Moderaterna, Kristdemokraterna, liksom delar av Liberalerna som inte ser som sin livsuppgift att garantera Socialdemokraternas maktinnehav, bör därför inte låta sig skrämmas av det höga tonläget. Att ta sin roll som opposition på allvar är inte detsamma som att man sympatiserar med SD eller dess historia.
”Vi får aldrig glömma” är ord som alltid yttras den 27 januari. Det är ord som förpliktigar. För att vi ska kunna leva upp till deras innebörd krävs kunskap och förståelse för den systematiserade brutalitet som gjorde anspråk på att utrota det judiska folket. Utan kunskap blir förståelsen, bevisligen, grund och erfarenheten applicerbar på allt – och slutligen på inget. Det försvårar i förlängningen också möjligheten att lära av historien. En skyldighet vi har mot de miljoner som föll offer för ett av mänsklighetens mest brutala brott.
