KRÖNIKA. Humorprogrammet Svenska Nyheters omtalade satiriska sångnummer ”Slutna kluster” som avslutade säsongen i slutet av november, visade att åtminstone några från opinionselitens konträra läger pallar att tralla med varandra. En sensation som fick kritikerkören att ta ton och recensionerna både på papper och nät kunde något paradoxalt kokas ner till för eller mot politisk polarisering. 

Jag tror polariseringsfenomenet nog handlar mindre om åsikter och desto mer om hur de uttrycks, men framför allt vad personer kallas som uttrycker dem. Hat och hot rör inte heller vad vi egentligen tycker, utan är själva instrumenten som används för att godtyckligt sortera oss till de motsatta polerna. Åtminstone än så länge. Därför blev det hotfullt på riktigt när gulagkommunisterna Göran Greider och Annika Strandhäll förenades med nazifascister som Hanif Bali och Jens Ganman medan vi skymtade Chang Fricks stjärt. 

De allra flesta tittare gladdes, rördes och ville se tecknet på att en ny morgondag randats, just precis det som ett fåtal inflytelserika fruktar. Vissa av dem som i årtionden haft privilegiet att få definiera brunt, fascism, nazism, främlingsfientlighet och bedöma vilka personer, åsikter och fakta som är legitima i debatten blev istället märkbart uppskrämda. För ”Slutna kluster”, där till och med Jan Helin försökte sjunga, hade ju bara för något år sedan varit ett fullständigt otänkbart inslag i SVT. 

För några år sedan blev jag av en känd vänsterskribent karaktärsmördad utan rim, reson eller logik.

Men hotet handlade inte om högerextremismens normalisering utan om att polariseringens hemlighet avslöjats. Politiker och opinionsbildare har för det mesta inga problem alls att fraternisera med personer som deras fotfolk ser som sin politiska plikt att rituellt avsky. 

Jag kan bidra med ett anekdotiskt men belysande exempel på att generalerna sysslar med positionering och politisk strategi medan deras fotsoldater tror på krigsparollerna, och 24/7 strider för liv mot död. 

För några år sedan blev jag av en känd vänsterskribent karaktärsmördad utan rim, reson eller logik. Enligt terminologin som användes var jag kollaboratör, medlöpare och femtekolonnare; alltså det värsta avskum historien känner, en av dem som i Dantes gudomliga komedi för evigt plågas i helvetets nionde sista krets.

Den domen gjorde en gammal bekant till mig så upprymd att hen i kommentarstråden måste upplysa skribentens tusentals läsare om att jag minsann länge misstänkts för rasism, och outade en dåvarande nära vän till mig med både för- och efternamn som sin källa. 

När jag senare träffade skribenten på en tillställning hade vi hur kul som helst, och när jag, för att retas, tog upp krönikan läsarna tog på djupaste allvar skrattade hen bort sin brutala formulering som om den enbart var kvällens potentiella partypajare. Det var okej för mig. Jag gillar skribenten men inte allt hen skriver och den distinktionen borde väl vägleda många fler.  

I nästan varje fråga står utopi står mot fascism och den sista striden utkämpas ständigt. Och grunden utgörs faktiskt av det så utslitna begreppet människosyn.

Men om man verkligen tror att det fascistiska maktövertagandet står för dörren och minoriteter inför sin utplåning, så är det förstås nödvändigt att brännmärka kollaboratörer. Fotfolkets beteende blir begripligt om man betänker att de verkligen tror att Löfvens motiv för den oheliga alliansen med C och L var att förhindra förintelsen och på Henrik Arnstads fascistindex där Sverige redan 2014 nådde nivå 6 av 10. 

Det är den forna sektvänsterns världsbild som lyfts upp från marginalen och normaliserats. I nästan varje fråga står utopi mot fascism och den sista striden utkämpas ständigt. Och grunden utgörs faktiskt av det så utslitna begreppet människosyn. De som säger sig vilja bekämpa hatet kan behålla tidsandans taktpinne endast så länge som motståndarna hatas som onda. Men det bibliska bygget på ont och gott som omöjliggör samtal och diskussion är ju helt uppenbart en återvändsgränd, med endast en utväg; att backa. För varför skulle Greider och Strandhäll frivilligt utan att ha blivit kidnappade, utsatta för tortyr och dödshot skojsa i teve med onda nazifascister vars mål är att avskaffa demokratin? Det faller liksom på sin egen orimlighet.

Därför tackade också många tillfrågade från vänster nej till Svenska nyheter. Sånginslaget hotade varken demokratin eller ens de cementerade motsättningarna. Det som rämnade under tonerna till ”Slutna kluster” var inte polariseringen utan illusionen om polariseringen. 

TEXT: ANN CHARLOTT ALTSTADT
Journalist, författare och krönikör på Bulletin