Detta är en slutreplik på: REPLIK: Ta extremism på allvar – men glöm inte de fredliga rösterna

Imam Musab Rashid har rätt i en viktig sak: det finns många muslimer som lever fredligt, lojalt och konstruktivt i Sverige. Det har jag aldrig förnekat. Tvärtom är det en självklarhet. Men min text handlade inte om individers goda vilja – utan om idéer, texter och teologisk auktoritet.

Här uppstår den avgörande skiljelinjen.

Att det finns fredliga muslimska samfund, såsom Ahmadiyya-rörelsen och dess ledare Mirza Masroor Ahmad, förändrar inte det faktum att de inte representerar normativ sunniislam. Ahmadiyya betraktas i stora delar av den muslimska världen
som avvikande – ibland till och med som icke-muslimer. De saknar teologisk legitimitet i just de miljöer där islamistisk mobilisering sker.

Det är därför missvisande att använda dem som motbevis mot ett problem som i grunden är textuellt och doktrinärt.

Min artikel pekade inte på ”ett fåtal extrema röster”, utan på inflytelserika och öppet ortodoxa predikanter som Mohammed Hijab, vilka själva hävdar att de representerar klassisk islam. Deras budskap är inte perifert. Det är publikt, systematiskt och förankrat i Koranen, haditherna och den tidiga rättstraditionen. Det är just därför de får genomslag.

När Rashid skriver att sådana uppfattningar ”inte kan kallas islam”, då uppstår den centrala frågan: Vem avgör det? På vilka teologiska grunder? Och varför är det alltid reformister och minoritetsrörelser som förväntas bära bevisbördan – aldrig huvudfåran själv?

Att lyfta fram fredliga muslimer är både rimligt och välkommet. Men det löser inte kärnproblemet: Att de mest auktoritativa texterna inom islam innehåller våldslegitimerande, expansionistiska och illiberala inslag, och att dessa tolkningar försvaras öppet av lärda som betraktar sig själva som ortodoxa – inte extrema.

Det är detta Europa vägrar ta i. Inte av illvilja, utan av rädsla.

Debatten kan inte reduceras till en moralisk tävling i goda avsikter. Den måste handla om vad som faktiskt lärs ut, vilka texter som ges auktoritet, och vilka lojaliteter som sätts främst. Att peka på detta är inte islamofobi. Det är intellektuell hederlighet.

Att lyssna på islamisternas egna ord är inte att låta dem definiera islam. Det är att ta deras anspråk på allvar och pröva dem mot de texter och den tradition de själva hänvisar till. Den skarpa åtskillnad som ofta görs i väst mellan islam och islamism är därför inte främst teologisk, utan politisk och psykologisk: den gör ett djupt och svårhanterligt problem lättare att leva med. Men det är ingen lösning.