KRÖNIKA. Vi går in i den tolfte månaden med social isolering, utan att träffa barnen och barnbarnen på riktigt, utan vänner, arbetskamrater, konserter, biografer, teatrar, utställningar, gym, affärer, kaféer, restauranger, tåg, flyg, bussar eller tunnelbanor. 

En av de saker som gjort mig mest beklämd har varit förmågan att abstrahera och gömma undan de döda och sjuka bakom grafer, kurvor, platåer och modelleringar. Reducerade till fantomer har de i statistiken berövats sina ansikten och historier. Kanske har det rentav varit en samhällsekonomisk vinst att de redan svaga avlidit i förtid? Kanske har de inte ens dött av covid-19?

Frosten i systemet sitter på utsidan av det maskineri som visat sig sakna beredskap och snabbtänkt organisation. Men något kyligt sipprar dessutom fram inifrån, ur den härva av ansvarsförflyttningar som gett en defensiv krishantering och förmedlat en känsla av uppgivenhet.

Även om döden gjorts osynlig var det inte några övernaturliga krafter som förde in sjukdomen på äldreboendena. Det goda syftet att hålla vården vid liv har sedan fått överskugga den centrala uppgiften att stoppa smittspridningen. Var det inte rentav så, våren 2020, att vi genom att bli smittade skulle göra samhället flockimmunt? Det var på den tiden procenträknarna fick en framträdande plats i nyhetssändningarna. Jag tänkte då ibland tanken att jag borde gå ut och bli sjuk i solidaritetens namn.

Budskapen och råden har skiftat. Det är inte konstigt att vi trevar oss fram, medborgare och myndigheter. Kanske kommer alla samhällen i slutänden att få samma utfall oavsett vilka strategier de valt. Men det svenska sättet att lämna rekommendationer har gett generöst utrymme åt individuella tolkningar och emellanåt har det uppstått behov av en statsetymolog för att förstå vad statsepidemiologen menat.

Viruset har rest långa sträckor från sin källa, mellan länder och regioner, med flyg, tåg och bussar. Regeringen har nu infört inreseförbud för utländska medborgare utan negativt covid-test. Men trots de införda restriktionerna har Anders Tegnell återkommit till att ”resandet i sig”, vad det nu kan betyda, inte är något problem. De flesta tyckte ändå att det var dumt av Dan Eliasson att flyga till Kanarieöarna. Förmodligen tänkte de att själva resan var ett riskprojekt alldeles bortsett från det olämpliga i att en myndighetschef bröt mot rekommendationer som de flesta andra höll sig till.

Under delar av våren och sommaren noterade jag vilka flyg från städer i Afrika och Asien som landade på Arlanda samtidigt som det rådde inreseförbund från flertalet länder utanför EU. Varannan dag kunde man flyga till och från Doha i Qatar och Minsk i Belarus, och under juni och juli landade tjugo plan från Addis Abeba i Etiopien. Flyg från Peking, New Delhi och flera turkiska städer anlände. På känt manér innehöll regeringens och UD:s hemsidor dock så många undantag från ”avrådan från icke nödvändiga resor” att man kunde tro att Groucho Marx skrivit en uppföljare till sin berömda sentens om principer: Jag har vissa principer, men om ni inte gillar dem har jag andra.

Två dagar före jul infördes inreseförbud för utländska medborgare från Danmark och Storbritannien, vilket nu också omfattar Norge. Under förra veckan, den 25-31 januari, registrerades enligt ankomstuppgifter från Swedavia 15 flyg från Köpenhamn, 6 från London och 19 från Oslo. Är det rimligt att tro att enbart svenska medborgare följde med de planen eller dem som kom från Helsingfors (24), Amsterdam (21), Istanbul (15), Frankfurt (13) Paris (10), Doha (8), Addis Abeba (5) och Dubai (4)? Flera av de här städerna har ju också stora transitflygplatser med anslutningar från olika världsdelar.

Är man bara tillräckligt motiverad låter man sig knappast hindras av gränser eller tester. Det är t ex förbjudet att komma in i Danmark med flyg från Dubai, men dansk tv visade häromkvällen hur turister kringgår detta genom att flyga från emiratet till Hamburg och ta tåget vidare till Köpenhamn.

Pandemins prövningar har inte enbart blivit medicinska utan också sociala. Vad betyder ansvarstagande i en situation som denna? Vaccinationsproblemen accentuerar sprickbildningarna: vem ska få först, vad händer om många låter bli? Den gemensamma sorg som den stora mängden avlidna borde ge upphov till har inte riktigt infunnit sig. Den gömmer sig på andra sidan av en hinna som vi inte förmår tränga igenom. 

Kanske går det även här att identifiera och diagnosticera en inte helt ovanlig svensk sjuka, den att prata om bilden av problemen i stället för problemens själva kärna.

TEXT: Lars Åberg
Senior reporter på Bulletin


Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.