Gång på gång försöker Socialdemokraterna smutskasta och utmåla högern som ett hot mot samhället. Det har gjorts i över hundra år. Här är förklaringen.
”Är M att lita på om aborträtten?” Så lyder frågan för dagen i justitieminister Morgan Johanssons (S) twitterflöde. Det är bara det senaste exemplet på en störtvåg av anklagelser ledande socialdemokrater slungar mot högern.
Partisekreteraren Lena Rådström Baastad (S) skrev nyligen i Expressen att ”vi är många som känner en oro över den glidning som sker mot det odemokratiska hållet”. Hon påstod att ”svensk höger radikaliserats”, och exemplifierade med ”förslag för att försvaga public service, mot fria medier, mot kvinnors och minoriteters rättigheter.”
”Bara ett par veckor efter att de högerextrema stormat Kapitolium”, larmade Morgan Johansson häromveckan, ”så signalerar Ulf Kristersson (M) att han vill gripa makten i Sverige med hjälp av SD”. Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) varnade för ”det faktum att högerextrema partier aldrig kommit till makten utan att först haft stöd av konservativa partier”.
Smutskastningen är inget randfenomen, utan snarare ett av den socialdemokratiska retorikens fundament. Åtskilliga av statsminister Stefan Löfvens större tal har på samma sätt utmålat högern som illegitim och framhållit Socialdemokraterna som garant för den påstått hotade demokratin. I Almedalen valåret 2018 hette det exempelvis att ”det är dags att välja vilken sida av historien du vill stå på”. Moderaternas politik var en väg bort från demokratin, antydde Löfven. ”Och tveka inte vilken sida Sverigedemokraterna står på”.
”Nu måste vi alla göra vårt för att förstärka gemenskapen och försvara demokratin”, menade Löfven. Och eftersom högern var förlorad vände han sig till mittenväljarna.
Han pekade på ”20- och 30-talet”. Då ”saknade den svenska politiken tydliga majoriteter. Politiken var fruktansvärt polariserad. Den blinda nationalismen härjade i Europa, och starka krafter mobiliserade mot internationella samarbeten och frihandel. Det är inte svårt att se likheterna med i dag. Men svenska arbetare och tjänstemän klev fram. Socialdemokrater – men också frisinnade och liberala krafter. De valde att inte ge makt åt dem som spred hat och konspirationsteorier, dem som ville ställa folk mot folk.”
”Jag kommer ta striden för en svensk demokrati, präglad av respekt och humanitet”, poängterade Löfven. ”Välj att stå på rätt sida av historien!” hette det i Almedalstalets avslutning.
Den retoriska figuren att Socialdemokraterna är demokratins garant mot ett hot från höger är heller inget utmärkande för enbart vår tid. Man har hållit på så här i hundra år.
Historikern Jens Ljunggrens Den uppskjutna vreden (Nordic Academic Press, 2015) skildrar systematiken bakom retoriken. Boken handlar om känslopolitik – alltså hur politiska aktörer formar och använder känslor som resurser – och utgår från socialdemokratiska pamfletter, artiklar och tal mellan 1880 och 1980.
Ljunggren beskriver hur socialdemokratin sedan starten har använt känslan av oro för en överhängande katastrof som motor och raison d’etre. Den påstått hotande katastrofen har haft skiftande karaktär genom åren. Den har inte enbart gällt demokratins sammanbrott. Den kan gälla välfärdsstaten, den nationella säkerheten eller en mängd andra hotbilder. Poängen tycks vara att Socialdemokraterna kan använda känslan av oro för egen politisk vinning.
Han sammanfattar: ”Studien visar att den svenska socialdemokratin inte entydigt kan beskrivas som en trygghetsskapande kraft i svenskt samhällsliv. Inom socialpolitiken skapade partiet social säkerhet, men inom känslopolitiken har samma parti aktivt agerat för att säkerställa oros- och otrygghetskänslorna [min fetmarkering], antingen för att som ett alternativ till andra och mer svårhanterliga emotioner göra dem till baskänslor för människors missnöjesupplevelser eller för att med deras hjälp säkerställa ett nödvändigt emotionellt inflöde till politiken."
Om jag förstått Ljunggren rätt behöver alltså socialdemokratin oro och otrygghet. Det är med hjälp av oroskänslan som partiet kan frammana den vrede och det engagemang som driver rörelsens anhängare.
Finns inte oron, skapar de den själva. Därav "hotet från högern" som alltid målas upp. Ibland i form av påstådda hyreshöjningar som tvingar ut folk på gatan, eller pensioner som inte går att leva på. Just nu i det påstådda hotet mot demokratin och våra mänskliga fri- och rättigheter.
Boken innehåller ett praktiskt schema över hur det fungerat i olika epoker under socialdemokratins första hundra år. Och fungerat bra, ska tilläggas. Socialdemokraterna lär knappast lägga av under de kommande hundra.
