Tidöpartierna arbetar just nu på att genomföra ett paradigmskifte i migrationspolitiken, men på en punkt finns det inga som helst ambitioner att bromsa invandringen: den högkvalificerade arbetskraftsinvandringen.

I augusti 2024 skrev statsminister Ulf Kristersson och dåvarande migrationsminister Maria Malmer Stenergard att Sverige vill främja högkvalificerad arbetskraftsinvandring: ”Sverige ska fortsätta vara ett land som tar emot utländska experter, talanger, forskare och studenter och regeringen fokuserar på sådana reformer som gör att de söker sig hit. Vi har gett Migrationsverket i uppdrag att främja högkvalificerad arbetskraftsinvandring och minskat handläggningstiderna drastiskt.”

Jag ser en mängd problem med den högkompetenta arbetskraftsinvandringen. Och det handlar i första hand inte om de människor som kommer -- ingenjörerna, läkarna, forskarna -- utan om oss själva.

Jag tycker nämligen det är bättre att våra egna svenska ungdomar blir läkare i Sverige än att unga indier blir det. Jag tycker det är bättre att vi utvecklar vår egen svenska inhemska kompetens inom medicin, it-teknik och forskning än att vi låter andra komma hit och göra jobbet åt oss.

Invandringskritik handlar ofta om segregation, kostnader och kriminalitet. Därför är det lätt att tänka att vi kan välkomna hur mycket invandring som helst så länge de som kommer arbetar och sköter sig.

Om de dessutom tillför en kompetens som vi saknar är det väl bara ännu bättre? Men problemet blir att vi inte kommer att behöva utveckla och upprätthålla vår egen förmåga till kvalitet och excellens.

En gång i tiden var jag universitetslärare i franska. Då var det möjligt att ta del av läroböcker i fransk grammatik, fonetik och ordkunskap som var skrivna av svenska specialister för svenska studenter.

Sverige hade en egen tradition av ”romanister” som kunde förmedla kunskaper om de romanska språken (franska, spanska, italienska) utifrån sin specifika svenska erfarenhet. Därför fick vi också läroböcker och arbetsmaterial som var anpassade för svenska studenter. Vi hade lärare och forskare vid universiteten som kunde fungera som förebilder för unga svenska språkintresserade studenter.

En sådan specifikt svensk tradition av kvalificerad kunskap riskerar att gå förlorad när vi tänker att universiteten måste ”internationaliseras”.

Om alla doktorandtjänster och alla professurer ska utlysas internationellt för att ”vi ska få de bästa” riskerar vi att utarma vår egen unika svenska kunskapsbank. Den internationella konkurrensen gör att det blir svårare för svenska studenter att bli antagna till våra forskarutbildningar.

Vi får färre professorer och universitetslärare som själva har en svensk bakgrund och som därmed också förstår vilka specifika problem som svenska studenter kan möta när de ska lära sig exempelvis ett visst främmande språk.

Vi kanske får några unikt kompetenta forskare vid våra universitet, men vår specifikt svenska kompetens riskerar samtidigt att utarmas.

Viss kompetensförsörjning kan ibland behövas. En viss öppenhet vid universitet och forskningsinstitut är också önskvärd. Men det grundläggande målet med svensk utbildnings- och arbetsmarknadspolitik måste vara att vi svenskar ska kunna stå för vår egen kompetensförsörjning.

Målet ska verkligen inte vara att ska skaffa oss en utländsk elit som koloniserar våra företag och universitet för sin egen vinning. Vad har vi svenskar och våra svenska ungdomar att vinna på det?