Försäkringskassan släppte 22 april en rapport om kopplingarna mellan ekonomisk brottslighet, assistansersättning och organiserad kriminalitet, vilket bland andra Klas Hjort skrivit om här på Bulletin.

Hjort tar i sin text upp att denna brottslighet varit känd sedan minst 20 år tillbaka och jag tänker här ta upp myndigheters och politikers syn på bidragsbrott i allmänhet och att detta som sagt inte är något nytt fenomen.

Redan år 2000 kom den första alarmerande rapporten om bidragsbrott.

Migrationsverket gav då ut Argusrapporten som tog upp felaktig folkbokföring, svartarbete, falska identiteter, dubbla identiteter och felaktig anhöriginvandring utan DNA-kontroll som grund för en mycket stor del av invandrares omfattande brottslighet mot våra bidragssystem.

Argusrapporten var mycket gedigen och omfattande men tystades ned och väckte föga, för att inte säga ingen medial uppmärksamhet alls. Den tegs helt enkelt ihjäl.

Sedan dess har nya forskningsrapporter om bidragsbrott kommit med ojämna mellanrum fram till idag. Rapporter där bidragsbrott genomgående kallas ”fusk”, ”felaktiga utbetalningar” och ”missbruk” i ett försök att dölja och förmildra att det handlar om ren och grov ekonomisk brottslighet mot våra välfärdssystem.

Trots alla dessa rapporter har i stort sett ingenting gjorts för att stoppa den pågående bidragsbrottsligheten. Vilket fått till följd att bidragsbrotten idag uppgår till cirka 20 miljarder om året, enligt en regeringsutredning från 2022. Vilket kan jämföras med att polisens budget för samma år var 33 miljarder.

Att politiker och myndigheter väljer förmildrande och missvisande omskrivningar som ”fusk” och ”missbruk av välfärdssystemen” tolkar jag som att ingen tar problemet på något större allvar. Det är ju trots allt bara skattepengar det handlar om, tycks tanken vara. Lite svinn har vi råd med.

Att bidragsbrott till övervägande del också visat sig utövas av invandrare har inte direkt ökat villigheten att ta itu med problemen, av rädsla för att ”peka ut grupper”, ”stigmatisera invandrare” eller kort och gott göra sig skyldig till ”strukturell rasism”.

Dock blir skillnaden stor när liknande bedrägerier inte handlar om bidragspengar. Om jag tvättar svarta pengar vita genom banken kallas det knappast för ”missbruk av banksystemet”. Lika lite som att jag ägnar mig åt ”fusk” om jag tar upprepade lån och sedan blankt struntar i räntor och amorteringar.

Vi har av förklarliga och rättmätiga skäl mycket stor respekt för bankväsendet och kallar därför avvikelser inom denna sfär vid sitt rätta namn: bankbedrägerier och penningbrott.

Skillnaden mellan hur banker och bidragsmyndigheter ser på denna ekonomiska brottslighet märks även i hur de agerar när avvikelser, alltså bedrägerier och brott, uppdagas.

Bankerna och i viss mån även rättsväsendet försöker inte i första hand finna förmildrande omständigheter som kan förklara och ursäkta mitt beteende. Som att jag på grund av språksvårigheter inte har förstått lånevillkoren eller att jag missförstått hela banksystemet och trott att de pengar som bankerna hanterar är allmän egendom som man fritt och utan konsekvenser kan ta för sig av.

Inte heller rubricerar bankerna dessa brott som ”felaktiga utbetalningar” som de lite halvhjärtat utreder och enbart i vissa fall polisanmäler.

Så hanterar dock socialtjänsten dylika fall. Jag har ett flertal gånger haft uppdraget att arbeta som FUT-utredare inom sagda myndighet. FUT står alltså för ”Felaktiga utbetalningar” och att man kallar det FUT anger myndighetens milda och tämligen överseende inställning redan från start.

Kollegor och chefer har vid överlämning av ärenden till mig sagt: ”Här har vi en misstänkt FUT som du kanske kan få tid att titta på”. Inte: ”Här har vi ett misstänkt bidragsbrott som omgående måste utredas!”.

Hur inställningen till bidragsbrott i detalj ser ut på Försäkringskassan (FK) känner jag inte till, men FK arbetar i stor utsträckning enligt ”tillitsprincipen” vilket socialtjänsten inte gör.

Generellt innebär detta att FK väljer att tro på vad folk anger i sina bidragsansökningar, utan någon mer omfattande utredning, och börjar betala ut pengar utifrån ansökningarna utan närmare kontroll.

Först i efterhand, vilket kan vara åratals senare, om man misstänker att något inte står rätt till eller om man får indikationer på detta utifrån så inleder man en utredning.

Det är därför vi kan läsa rubriker som ”Kvinna bosatt utomlands fick felaktiga barn- och bostadsbidrag under tio år, krävs nu på återbetalning av 1,3 miljoner kronor”. Återkrav som naturligtvis aldrig kommer att inbetalas.

Förhoppningsvis får vi nu äntligen se ett slut på denna omfattande brottslighet riktad mot våra socialförsäkringar och välfärdssystem.

Eller åtminstone ett seriöst försök från regeringens sida att komma tillrätta med denna direkt systemhotande ekonomiska brottslighet som alltså i stort sett obehindrat fått pågå under minst 25 års tid.