Daniel Swedin kritiserar regeringens nya aktivitetskrav för socialbidragstagare. Birgitta Sparf svarar med skarp kritik mot vad hon kallar en förlegad syn på bidrag utan motprestation.

Daniel Swedins krönika i Arbetet (2/7) om aktivitetskrav för socialbidragstagare visar tydligt på skiljelinjen mellan vänster- och höger i politiken, och Swedin jublar inte direkt vid tanken på detta aktivitetskrav.

Det finns vissa som tycker det är fullkomligt självklart att man utför ett visst arbete för att få pengar till sin försörjning och de som anser att det är ett fruktansvärt övergrepp från regering och socialtjänst att man ska behöva lyfta ens ett finger för sin egen överlevnad. Swedin skriver:

”Det är alltid bättre att göra något än att inte göra något alls. Ungefär så kan man väl summera de tankar som ligger till grund för att regeringen i går införde ett aktivitetstvång i försörjningsstödet.”

Här har vi vad jag tolkar som hans huvudproblem – att det är ett tvång. Jag förstår att det kan komma som en total överraskning för Swedin, men de flesta av oss är faktiskt tvungna att arbeta för att överleva, och så har det varit genom mänsklighetens hela historia.

Idén att man ska kunna avstå alla ansträngningar för att bli självförsörjande och istället låta andra stå för den biten är en relativt ny svensk uppfinning som uppstod i stor skala runt 1982 då en ny socialtjänstlag infördes. Men vad som i den nya lagen formulerades som rättigheter har faktiskt alltid varit villkorat och förenat med vissa krav.

I takt med att massinvandringen från MENA tog riktig fart runt 1990 blev antalet bidragstagare så stort att socialtjänsten fick svårt att hantera volymerna. Dessutom var de nya klienterna redan vid ankomst mycket välinformerade om sina ”mänskliga rättigheter”, alltså den ovillkorliga rätten att bli försörjd av svenska skattebetalare, oavsett vad man själv gör.

En grav missuppfattning som också delas av Swedin och alla hans vänner. Men Swedin har faktiskt, i likhet med mig, tiden från 90-talet och framåt i färskt minne. Han fortsätter:

”Runt hela landet tvingades socialbidragstagare gå till särskilda lokaler och söka en massa jobb hela dagarna eller arbeta för socialbidrag.”

Här ringar Swedin in alla dessa fruktansvärda övergrepp som socialtjänsten begår. Att behöva gå till särskilda lokaler för att söka en massa jobb hela dagarna, eller arbeta för att få pengar till mat och annat är ju ingenting annat än en oerhörd kränkning av individen. Han fortsätter:

”Man måste vara beredd att kasta sig över vilket arbete som helst. Krav på motprestation för att få pengar har redan införts.”

Åter igen, jag förstår att Swedin blir mycket upprörd över varje krav på motprestation från socialbidragstagarna, som att de måste ”kasta sig över” vilket arbete som helst. Men nu är det ju tyvärr så att alla socialbidragstagare inte, i likhet med Swedin, kan bli politiska redaktörer på tidningen Arbetet, och därför ser det ut som det gör. Swedin igen:

”Att rycka bidragen från fattigt folk som inte sysselsätter sig kan möjligen snygga till statistiken när de lämnar bidragssystemen. Men det är ju inte arbetslösheten som bryts, det är bara kontakterna med socialkontoret.”

Här avslöjar Swedin åter igen sin okunnighet, vilken han delar med alla sina vänstervänner.

Socialtjänstens främsta mål är faktiskt att få folk att lämna socialtjänsten, oavsett på vilket sätt det sker. Målet är inte att behålla dem där för evig tid, som hjälplösa klienter. Det är inget övergrepp att kontakten med socialtjänsten bryts, det är helt i enlighet med socialtjänstens främsta affärsidé.

Dessutom är socialbidraget satt att i penningvärde motsvara vad en låginkomsttagare har att röra sig med. Alltså är enligt Swedin alla låginkomsttagare i Sverige också fattiga. Vi kanske borde söka extra EU-stöd eller nåt för att motverka den utbredda fattigdomen i det rika välfärdslandet Sverige som tycks närma sig samma nivåer som i Bulgarien och Moldavien.

Swedin förstår inte heller att krav på motprestation enbart ställs på de som har arbetsförmåga men ändå inte har den minsta lust att göra något för att bli självförsörjande. Och de är många. De som saknar arbetsförmåga behandlas på annat sätt.

Swedin ser arbete eller all annan aktivitet som krav för bidragspengar som ett förnedrande tvång och anser att alla bidrag ska vara ovillkorade.

Men faktum kvartstår: de socialbidragstagare som deltar i socialtjänstens aktiviteter jobbar inte gratis – de gör bara rätt för sig och sina bidrag.