Sverige betraktas tyvärr av merparten av våra politiker som ett slags global allmänning där alla har rätt att bo om vissa villkor är uppfyllda. En slags allemansrätt för hela världen, som att vi alla har rätt att röra oss fritt i skogar och mark för att plocka bär och svamp så länge vi inte gör skada på djurliv, grödor och nyplanteringar.
Denna globala allemansrätt saluförs av våra politiker med slagord som ”Alla som arbetar, betalar skatt och gör rätt för sig” har rätt att flytta hit och stanna här. Liksom ”Alla som sätter klockan på ringning och stiger upp varje morgon”. Eller som socialförsäkringsminister Anna Tenje (M) sa: ”Alla som ställer klockan varje morgon!”, vilket endast antyder att de har en klocka som går fel.
Tyvärr är Sverige ingen allmänning, ingen obebodd yta som kan tas i anspråk av vem som helst. Sverige är sedan länge ett land med tydliga landsgränser där det olyckligtvis redan bor människor - så kallade svenskar.
Vilket jag vågar påstå eftersom jag själv är svensk och mina förfäder bott i landet sedan urminnes tider. Och vi svenskar har vår egen kultur, våra egna sedvänjor och vårt eget sätt att leva, helt i likhet med alla andra folk runt om i världen.
Jag har självfallet inget emot att människor flyttar hit, assimileras in i vår svenska gemenskap, arbetar och betalar skatt. De är varmt välkomna, så var det redan när jag växte upp på 50- och 60-talet. Men då kom de från nordiska och europeiska länder, inte som idag huvudsakligen från Mellanöstern, Afrika och Asien.
Men inte heller varifrån de kommer skulle behöva innebära några som helst problem om kraven från början varit klara och tydliga: vill du bo, leva och arbeta här i Sverige ska du även dela våra värderingar, respektera vårt land, vår kultur och vårt svenska sätt att leva.
Så har det dock inte varit de senaste 50 åren. Istället har våra politiker drivits av orealistiska drömmar om mångkultur, en ”öppen svenskhet” och mångkulturens alla välsignelser. Vilket i praktiken inneburit att svenskheten skulle förnekas och utplånas till förmån för något helt nytt. Det var mångfald före enfald som gällde.
Diametralt motsatta synsätt och idéer skulle genom mångfalden skapa en helt ny dynamik som automatiskt skulle bringa oss alla ökat välstånd och lycka. Ren magi skulle uppstå i mötet mellan våra gamla svenska synsätt och det främmande och nya, bara vi lät oss inspireras av allt detta nya och spännande. Så blev det emellertid inte.
För 15 år sedan var argumenten för hög invandring att människor flyr hit för sina liv, vilket de i mycket ringa omfattning faktiskt gjorde. Sanningen är att de allra flesta helt enkelt flyttade hit för att våra gränser stod vidöppna och de ville få ett bättre liv.
Idag har dessa gamla uttjänta argument för fortsatt hög invandring bytts ut mot att de som flyttar hit arbetar, betalar skatt och gör rätt för sig. Och det är i och för sig glädjande att våra gamla svenska dygdger, som en gång byggde Sverige rikt och starkt, nu återigen blivit högsta politikermode och att det plötsligt är Sverige Först som gäller igen.
Men inte ens dessa nya argument håller. Vad händer med Sverige om de som väljer att flytta just hit, till denna avlägsna och kalla utpost i högan nord, inte delar våra värderingar, även om de arbetar, betalar skatt och gör rätt för sig?
Vad händer med Sverige när många av dem börjar ställa krav på särrättigheter som muslimska bönerum i skolor, på sjukhus, i våra häkten och fängelser. När de kräver acceptans för kvinnoförtryckande hijaber och sharialagar, nya moskéer och högljudda publika böneutrop. När de i kraft av vår demokrati hävdar att de precis som alla som arbetar och betalar skatt äger en självklar rätt att i religionsfrihetens namn kräva och erhålla särbehandling?
Mina frågor är retoriska, vi vet redan alla svaren. Det enda kruxet är att våra politiker inte ens tänkt tanken, konsekvensanalys är som bekant inte direkt deras starkaste sida.
Men faktum kvarstår: Sverige är inte och ska heller inte vara en global allmänning!
