Förra onsdagen återvände demokratiprotesterna till gatorna i Thailand i en fortsättning på förra årets banbrytande aktivism. Uppemot tusen unga deltagare tågade med ljudligt skramlande kastruller genom ett centralt shoppingdistrikt i Bangkok fram till en polisstation där de krävde att deras gripna kamrater skulle släppas fria. Sedan den senaste demonstrationen, i december, har nämligen dussintals personer gripits, och somliga dömts till fängelse i upp till 87 år. Studentledaren Watcharakorn Chaikaew beskriver en spänd stämning.

– Folk är rädda för den makt staten visat upp, men vi är också arga, säger han.

Själv har han en polisanmälning mot sig, vilken börjar utredas på onsdag.

– Brottmål har blivit oundvikliga, säger han. Det finns ingen rättvisa, ingen yttrandefrihet. Men det gör oss bara argare och mer beslutsamma.

Våg av arresteringar

2020 var året då demonstranter öppet började kritisera monarkin i Thailand. Folk viftade med banderoller om att landet inte tillhör kronan, de härmade och drev med kungen, de höll rungande tal som krävde konstitutionell reform. Under nästan tjugo år av gatuprotester, statskupper och våldsamma strider har detta varit ett tabu som sällan brutits. Men några turbulenta år i samband med den gamle kungens död har vänt upp och ner på gatans normer.

Sedan november har regeringen försökt trycka tillbaka anden i flaskan. De har återinfört bland världens striktaste bestraffningar av majestätsbrott, där det räcker att dela en länk på sociala medier för att låsas in i åratal. Repressionen fördöms brett, men demokratirörelsen är kluven om vägen framåt. Aktivisten Nuttaa Mahattana har lagt gatuprotester bakom sig för tillfället och pekar på utvecklingen i Hongkong som ett varnande exempel.

– Först hade demonstranterna där framgång, säger hon, men likt många unga personer saknade de strategi och tålamod. Det blev upplopp, folket slutade stödja dem och regeringen slog tillbaka så hårt att de inte längre befinner sig på ruta ett. Det är det sista vi vill ska hända här.

Den politiska striden i Thailand har varit hård sedan den förre kungens hälsa allvarligt försämrades för omkring sju år sedan. Med ett system uppbyggt kring kungens legitimitet och folkets vördnad för honom inleddes en kamp mellan landets maktspelare bakom kulisserna. 2014 tog militären makten och två år senare, när kung Bhumibol Adulyadej dog, översåg de maktöverföringen till hans son Maha Vajiralongkorn. 2019 återgick landet formellt till demokrati, men i ett nytt system där militären utsett merparten av senatsledamöterna och där juntaledaren blev premiärminister.

Risk med radikala protester

Nuttaa Mahattana kämpade helhjärtat mot militärjuntan, men deltar nu i parlamentskommittéer för att få igenom en reform av konstitutionen och monarkin. Just en sådan reform har massdemonstrationer ropat efter under året. Men rörelsen har också splittrats. Somliga har blivit mer konfrontativa mot polis, andra har sprayat budskap på väggar och flaggor på offentliga platser, och en utbrytargrupp har till och med uttalat ett mål om kommunism.

– Förändringen pågår redan, säger hon. Tidigare hade det inte ens varit accepterat att diskutera dessa saker. Men som vid alla reformer behöver du ha majoriteten av folket bakom dig, därför behöver du kampanja varsamt. De flesta thailändare är inte så radikala. Vi förlorar deras stöd när demonstranterna vänder sig bort från reformer och engagerar sig i våld och förolämpningar.

Det är en svår balansgång eftersom opinionen bland folket också har skiftat. Då den förre monarken var högaktad som ett slags godhjärtad landsfader är hans son mest känd som en egoistisk playboy. Han har tillbringat en stor del av tiden under pandemin i extravagans i Tyskland, och syns allt oftare i sällskap med en ny flickvän, istället för med någon av sina fyra fruar. Många thailändare har inte bytt ut den bild av kungens far som hänger på väggen i deras hem. Det är inte längre lika självklart att stå upp vid den sång till kungens ära som spelas före biovisningarna.

– Även rojalisterna känner något annorlunda i sina hjärtan, säger Rangsiman Rome, en före detta studentledare som nu blivit ledamot i parlamentet. Det har fått unga människor att börja ifrågasätta systemet ännu hårdare.

Krav på riktig reform

En del som skärskådats extra hårt är kungahusets finansiella kopplingar. Ett flödesschema som Rangsiman Rome målat upp över hur flera av landets största företag är sammanlänkade via monarkin har delats tusentals gånger på sociala medier. I januari blev det även känt att Thailands inköp av coronavaccin skulle gå genom ett företag ägt av kungen.

– Just nu är det en laddad tid eftersom pandemin gjort att folk inte har jobb, säger Rangsiman Rome, och då har man tid att prata och läsa på.

Den 20 februari röstar parlamentet i ett misstroendevotum mot regeringen. Under de tre dagarna som leder fram till dess kan utfrågningar kasta nytt ljus över makthavarnas falskspel, menar Rangsiman Rome. Watcharakorn Chaikaew och andra studentledare har däremot inte så stort förtroende för dessa processer.

– Regeringen och myndigheterna gör allt för att reformarbetet ska ta tid, de vill inte ha riktig förändring, säger han.

Som det ser ut nu har vi ingen framtid i det här landet. Det är ett samhälle där vi varken får tänka eller uttrycka oss fritt. 

Watcharakorn Chaikaew var inte aktiv då Hongkongprotesterna var som mest högljudda. Istället finner han broderskap i grannlandet Myanmar, där tiotusentals personer har tagit till gatorna för att protestera mot den militärkupp som genomfördes den första februari. Många håller upp tre fingrar i luften i ett motståndstecken från filmen Hunger Games, vilket först användes av demonstranter i Thailand. Och när det bankades på kastruller i Bangkok häromdagen var det delvis i solidaritet med de burmesiska aktivisterna, vilka gör oväsen på precis samma sätt.

– De har ingen monarki, men vi slåss för samma sak, demokrati, säger han. Som det ser ut nu har vi ingen framtid i det här landet. Det är ett samhälle där vi varken får tänka eller uttrycka oss fritt. Man kan bara leva här om man stänger sina ögon, och det är vi inte längre förmögna att göra.

TEXT: Per Liljas