Runar Vikstens rapport om polishärvan hamnade snabbt i skuggan av Mats Löfvings tragiska bortgång, vilket är fullt förståeligt. Men innehållet bör diskuteras. Rapporten är nämligen ett uppenbart beställningsjobb till en pålitligt lojal byråkrat för att rentvå rikspolischefen, skriver Peter Springare.
Så kom då rapporten från den ”djupgående” utredningen kring härvan med polischeferna Mats Löfving och Linda Staaf. Den hamnade omedelbart i skuggan av den tragiska nyheten om Mats Löfvings bortgång. Fullt förståeligt, men det är ändå viktigt att ta en titt på dess innehåll.
Läs även: Mats Löfving hittad död i sitt hem
Utredningen effektuerades alltså på initiativ av rikspolischefen Anders Thornberg. Inom ramen för denna utredning skulle också Anders Thornbergs agerande granskas. Uppdraget att utreda turerna i härvan gick till den snart 80-årige Runar Viksten. En lojal, mer än grå, myndighetsbyråkrat som tidigare anlitats av rikspolischefen Anders Thornberg som utredare när det rests anklagelser och tvivel kring Anders Thornbergs agerande.
Då som nu rentvåddes Anders Thornberg helt av denne Viksten. Jag vill påstå att Viksten ingår i samma kamaraderi som alla andra höga myndighetsbyråkrater.
Min uppfattning, efter att ha lyssnat till en smått svamlande Viksten vid den tv-sända pressträffen och efter att ha läst igenom rapporten, är att Viksten genom sin rapport visat prov på en klockren och patetisk parodi på den cementerade korruptionskultur som råder inom framför allt polismyndigheten. Om man ser till Vikstens ställningstaganden och slutsatser i själva rapporten och hur han uttryckte sig vid pressträffen, är det uppenbart att uppdraget redan från början var att helt fria Linda Staaf och Anders Thornberg.
När det kommer till Mats Löfving är det uppenbart att han med kraft skulle vingklippas, för att flytta fokus från Linda Staaf och Anders Thornberg.
Efter att ha läst rapporten och lyssnat till Runar Vikstens redogörelse vid pressträffen är min bedömning att utredningen håller mycket låg kvalitet. Runar Vikstens produkt kan inte ens benämnas utredning. Om den här nivån skulle föreligga vid polisutredningar skulle inte ett enda brott kunna redovisas till åklagare för vidare lagföring.
Detta är ingen utredning för att ”gå till botten” med en företeelse, utan närmast ett slags protokollfört svammel kring redovisade samtal med ”jäviga bröder”, utifrån ett förutbestämt akademiskt resonemang. Detta innebär att resultatet av ”utredningen”, redan innan den påbörjades, var fastslagen. Dessa slutsatser grundar jag på mina egna erfarenheter av utredningsuppdrag kring komplexa och svårutredda företeelser under mer än 30 år.
Det är tragikomiskt att i denna cirkus höra hur rikspolischefen Anders Thornberg, ministrar och journalister, förhåller sig vördnadsfullt kring denne Runar Vikstens ”utredning”. Man slår fast i något slags euforisk konsensus, att denna ”efterlängtade” utredning, nu spridit ett professionellt ljus över sanningen. Och slutsatsen av denna sanning blev alltså att den rättrådige rikspolischefen skulle ställa allt till rätta och visa prov på ett synnerligen gott ledarskap genom att offra den nu avlidne Mats Löfving på det politiskt korrekta myndighetsaltaret.
Läs även: Kondoleanserna för Mats Löfving strömmar in: ”Oerhört tragiskt”
Och inför detta hade alltså också justitieminister Strömmer deklarerat sitt obrutna förtroende för Anders Thornberg. Även Linda Staaf tog denna undermåliga utredning som intäkt för att hon nu är rentvådd och förtjänade tjänsten genom att vara mest meriterad.
Som exempel har man redovisat att Linda Staaf haft de meriter som krävts och att hon med rätta skulle ha tjänsten som chef för underrättelseverksamheten. Vidare konstaterar utredningen att Linda Staaf och Mats Löfving inte var inbegripna i något slags relation vid tiden när Linda Staaf fick tjänsten. Vilket innebar att Mats Löfving inte var jävig vid tillsättandet av Staaf. Tydligen grundas detta på vad Linda Staaf och Mats Löfving själva sagt till utredaren.
När det gäller dessa slutsatser går det att argumentera för att både Linda Staaf och Mats Löfving ljög. Detta via dels en vetenskaplig rapport från Stefan Holgersson som via sin forskning vid universitetet i Linköping slagit fast att Linda Staaf ljugit om sina meriter i samband med tjänsteansökan. Dessutom kan jag själv vittna om att uppgifter florerade i ”polissverige” redan under 2014 om att Linda Staaf och Mats Löfving hade ett sexuellt förhållande. I och för sig var detta rykten, men dessa var så omfattande att man måste bedöma dem som trovärdiga.
Om nu utredaren Viksten hade haft vilja att gå till botten med frågan om när förhållandet mellan Staaf och Löfving började och hur det ligger till med Linda Staafs påstådda erfarenheter och meriter, så hade han kunnat få fram detta genom ett seriöst utredningsförfarande. I stället valde Viksten att nöja sig med vad parterna berättade och vad medlemmar i Staafs och Löfvings kamaraderi berättade. Bara det visar hur oseriös och fattig denna utredning är, menar jag.
Trots att jag tidigare kritiserat den numera tragiskt bortgångne Mats Löfving och många gånger krävt hans avgång, så kunde jag i samband med rapportsläppet inte undgå att i någon mån tycka synd om honom och känna för honom. Även om min uppfattning helt klart fortfarande var att han hade förbrukat sitt förtroende och borde avskedas, fick han oförtjänt löpa gatlopp i utredningen, som historiens enda skurk.
Det finns faktiskt två till lika stora kålsupare i den här soppan, men som genom uppenbara lögner lyckats landa på fötterna tack vare Runar Vikstens urusla skämtutredning, som uppenbart är ett beställningsjobb från en stressad och ångestriden rikspolischef.
