Hårdare straff, fler poliser och fler ”verktyg” är det mantra som upprepas i debatten om den eskalerande brottsligheten. Men problemet är Polismyndigheten själv, skriver Peter Springare.
På samma gång som jag med viss glädje tänker ”äntligen!”, så känner jag en viss nedstämdhet och uppgivenhet. Jag kommer att komma tillbaka med en förklaring till detta befriade ”äntligen!”. Men låt oss ta det från början.
Jag kan inte förstå ledande politiker, opinionsbildare och journalisters totala brist på spelförståelse. Att tänka logiskt och konsekvensneutralt, när de debatterar orsaker och lösningar kring den totala härdsmältan kriminaliteten, existerar över huvud taget inte.
Jag tycker det bara är tragiskt att i stort sett ingen vågar rikta in sig på det jag menar är den största fallerande länken inom de rättsvårdande elementen. I stället fortsätter man gång efter gång att cementera polischefernas och ledande politikers kulissbyggande mantran. Journalister och opinionsbildare säljer sig till att vara taltrattar och ge gigantisk spridning av alibilösningar, konstruerade för att enbart skydda varumärket polisen. Jag tänker främst på ropen efter hårdare lagstiftning, hårdare påföljdssystem och fler poliser.
Läs även: Springare: Straffskärpningar och ny lagstiftning är inte lösningen
Men det verkliga problemet i stort just nu är Polismyndigheten själv. Inte lagstiftningsfrågor. Inte undermåligt påföljdssystem. Inte brist på poliser. Det finns ingen anledning att tillföra polisen ”verktyg” som de inte kan hantera. Polisbrist finns, men det verkliga problemet är koncentrerat till själva organisationsstrukturen och de prioriteringar som görs inom den befintliga organisationen. Jag önskar att journalister, skribenter och andra kunde ta till sig detta. Förhållandevis enkla omställningslösningar av organisationsstrukturer och prioriteringar inom polisen, skulle kunna bana väg för en snabb och effektiv bromsning av den eskalerande kriminalitet som vi ser idag.
När det begav sig var jag ända sedan dåvarande rikspolischefen Dan Eliasson hade fått sina smekmånader, en mycket stark kritiker av honom som polischef. Så gott som varje vecka framförde jag kritik mot hans sätt att resonera och leda och krävde därför hans avgång. Jag fick ta emot mycket kritik för detta, både internt och externt, eftersom det, åtminstone till en början och framför allt inom polisen, bland både chefer och andra, fanns ett slags konsensus om att han på sikt skulle lösa polisens tillkortakommanden, och inom den nya organisationen leda verksamheten rätt. Ett ganska stort gäng poliser, både chefer och vanliga poliser, befäste också detta narrativ officiellt via bland annat olika mediala plattformar. Jag fortsatte dock oförtrutet med min kampanj mot Dan Eliasson ända fram tills han fick sparken i början på februari 2018. Helt plötsligt var min kritik vederhäftig.
Läs även: Tidigare polistoppens dom: Myndigheten har havererat
Så här i efterhand kan jag faktiskt i vissa stunder känna ett visst stänk av ånger över den hårda retorik som användes och den obarmhärtiga kritik som jag var en del av innan vi fick bort Dan Eliasson från polisen. Framför allt när jag analyserar den person vi fick i stället. Anders Thornberg blev frälsaren. En man med rötterna i just polisverksamheten. Han hade gått den långa vägen. Var betraktad som snäll och trevlig (vad nu det hade med saken att göra), ansågs kompetent som polis och med alldeles förträffliga ledaregenskaper sa man.
Polischefer och en mycket stor majoritet av polissverige gjorde vågen och ropade high five. Och vad blev det av detta? Thornberg har varit rikspolischef i 3,5 år och inget har gjorts för att förbättra polisens förmåga att höja produktiviteten under hans ledning. Samtliga siffror och diagram pekar nedåt. Läget för polisens förmåga är långt sämre än det var under Dan Eliasson. Polisutbildningen gräver sin egen grav och polisorganisationen brottsförebygger och samverkar sönder sig på bekostnad av effektivt polisarbete. Det finns i dag många fler självklara parametrar som grund för att omedelbart sparka Anders Thornberg, än det fanns när Dan Eliasson fick gå. Fisken ruttnar som bekant från huvudet.
Så tillbaka till mitt ”äntligen!”. Jag läste med glädje den 30 augusti en debattartikel i SvD av Stiftelsen Tryggare Sverige. STS är en av de tyngre opinionsbildarna i Sverige när det gäller trygghetsfrågor och rättsfrågor. Det man bland annat skriver är att brottsbekämpningen måste göras om i grunden. Man kräver att svensk polis tar tillbaka ett 60-tal utanförskapsområden där inte svensk lag tillämpas. Det går heller inte att vända brottsutvecklingen med skärpta straff eller genom att tillföra fler poliser. Med detta menar man naturligtvis att polisen måste återskapa sin förlorade legitimitet. Likaså förordar man min sedan många år gamla käpphäst, att brottsutredningsverksamheten måste lyftas bort från polisen.
Läs även: Springare: Vi behöver nya polischefer och en ny polisutbildning
I Bulletin publicerades också en artikel den 9 september, där pensionerade polischefen Anders Burén analyserade polisens tillkortakommanden inifrån organisationen. Den analys han ger uttryck för i artikeln är näst intill identisk med min analys.
Även från grova brottsutredare i Stockholm kommer rapporter om en total katastrof när det gäller förmågan att utreda de grova brott som strömmar in.
Min uppfattning är att journalister, politiker och andra opinionsbildare måste fokusera på att granska polismyndigheten. Polismyndigheten har under alldeles för lång tid lyckats med konstycket att helt oemotsagd få möjlighet att skylla ifrån sig på andra myndigheter och offentliga organisationer, i syfte att skyla över sitt eget misslyckande, sin oförmåga och sin egen misär.