Det blir milt uttryckt märkligt när public service själva ska rapportera om skandalen som briserade när stiftelsen Doku avslöjade historien om varför de hårdvinklade reportagen i Ekot, med udd mot Säkerhetspolisens (Säpo:s) arbete, hade just en sådan slagsida.

Sedan Dokus publicering har Sveriges Radios ledning försökt förklara varför de bedömde att det inträffade inte hade allmänintresse och hur det kom sig att de betraktade händelsen som ett personalärende. 

Svårigheten med att reda ut vilka de tankar och beslut som ledsagat SR:s hantering fortsätter. 

I gårdagens P1-morgon (17/5) möttes SR:s vd Cilla Benkö och Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski för debatt i frågan. 

För det första kan man konstatera att det är besvärande att SR intervjuar och granskar sin egen vd. Att programledaren skiftade mellan ”vi” och ”ni” är enbart i sig själv problematiskt. Det blir kort sagt udda när SR-programledaren ska ställa tuffa frågor till såväl sin egen SR-vd som till chefredaktören för en annan publikation. När en medarbetare i en tidning utkommer med en bok, exempelvis, recenseras den av en utomstående skribent. En garant för opartiskhet som SR skulle behöva ta efter.

För det andra kan man notera att Cilla Benkö försöker blanda bort korten och jämställa sitt eget public service-företag med andra. Hon ställde frågan till Peter Wolodarski om hur han hade hanterat en liknande situation. 

Men nu är inte public service vilket medieföretag som helst, utan har en särställning i det svenska samhället. Inte minst genom uppdraget att vid kris och allvarlig störning sända ut VMA, viktiga meddelanden till allmänheten Det är liksom ingen liten sak att en SR-reporter har en relation med en person som är ett säkerhetshot mot riket.

Anmärkningsvärt är, för det tredje, att Benkö fortsätter att gömma sig bakom att man agerade utifrån den information man hade tillgång till år 2020. Men att mannen var ett säkerhetshot var ju själva skälen till inslagen, så den kunskapen hade man på SR vid den tidpunkten.

Hur det, för det fjärde, är möjligt att erfarna journalister inte gjorde bedömningen att händelsen hade ett allmänintresse är fortfarande höljt i dunkel. Men att det vilade på en professionell och neutral bedömning är inte rimligt att anta.

Lyssna på: Bulletins helgintervju: Magnus Ranstorp: Har funnits en enorm beröringsångest

Det är även, för det femte, viktigt att komma ihåg att public service inte granskas som andra medier, genom Medieombudsmannen och Pressens Opinionsnämnd (PON), utan av granskningsnämnden under Myndigheten för press, radio och tv. Mot denna ordning har framförts kritik, av bland andra Timbros Medieinstitut (2013), som fann brister i granskningen av public services opartiskhet.

För det sjätte är det fortfarande svårt att förstå varför SR inte hälsar en oberoende utredning. Här försökte även Wolodarski blanda bort korten och menade att kravet på en sådan genomlysning spelar politiska krafter i händerna och kommer från ”vissa partier.” 

I själva verket är det ett flertal experter som önskar att det inträffade utreds oberoende, som professorn i säkerhetsanalys Wilhelm Agrell, yttrandefrihetsexperten Nils Funcke  och terrorforskaren Magnus Ranstorp. 

Wolodarski oroade sig för att SR:s journalistiska integritet och källskyddet inte skulle kunna garanteras vid en oberoende utredning. Självklart skulle experter kunna hantera det. 

Det är just SR:s integritet som står på spel.

Läs också: Annika Borg: Public service måste rensas upp