Facebook noscript imageStalins bensinmackar i Sverige betalade Vänsterpartiets hus
Per Gudmundson
Ledare
Stalins bensinmackar i Sverige betalade Vänsterpartiets hus
Sovjetunionen under Josef Stalin lät bygga en landstäckande spionorganisation i Sverige. Foto: TT.
Sovjetunionen under Josef Stalin lät bygga en landstäckande spionorganisation i Sverige. Foto: TT.

När Fredrik Malm började intressera sig för släktens historia avslöjade han samtidigt den svenska vänsterns solkiga förflutna. Det är historien om hur Stockholm var navet i tidernas största häleri, om Stalins spionorganisation på den svenska landsbygden och om hur den socialdemokratiska regeringen höll bolsjevikerna under armarna. Det visade sig att han var barnbarnsbarn till en av sovjetkommunismens dolda inflytelseagenter i Sverige. 

Han byggde upp en landsomfattande sovjetisk spionorganisation i Sverige. Han var samtidigt aktiv på högsta nivå i Sveriges kommunistiska parti ända från utbrytningen ur socialdemokratin fram till slutet av 1950-talet och ansvarig för SKP:s finanser i decennier. Men det fanns tills nyligen nästan inget skrivet om honom.

Förutom i Säkerhetspolisens arkiv, där det avhemligade materialet fyllde en hel vagn.

Historien om direktör Einar Kruse var i stort sett okänd tills hans barnbarnsbarn, den liberale riksdagsledamoten Fredrik Malm, började släktforska. Malms bok Naftasyndikat (Carlssons, 2020) handlar huvudsakligen om Einar Kruse. Men den avtäcker samtidigt Sveriges roll i att hålla Sovjet under armarna efter oktoberkuppen.

Efter bolsjevikernas maktövertagande 1917 inleddes det kommunistiska statsbygget. Tillgångarna nationaliserades. Utländsk egendom konfiskerades. Samtidigt rasade inbördeskriget. Ekonomin slogs i spillror. Kommunisterna var i desperat behov av valuta.

Genom att tömma guldreserven, länsa bankerna, plundra befolkningen, renraka kyrkorna, utplåna adeln och rensa tsarfamiljens palats på guld, silver, ädelstenar och konst kunde bolsjevikerna finansiera den fortsatta revolutionen.

Men få ville befatta sig med blodspengarna. Omvärlden satte bolsjevikerna under blockad. Det var Sverige som bröt isen.

Förloppet har beskrivits av historiker som tidernas största penningtvättsaffär. Tonvis med stulet guld fraktades till Stockholm, där det smältes om till nya tackor och såldes vidare. Intäkterna gick via ett kurirnät – inte sällan understött av svenska socialister – till bolsjevikerna som fick råd att betala löner och utrusta Röda armén.

Banken Svenska ekonomiaktiebolaget var navet för häleriet. Grundaren, Olof Aschberg, var hängiven socialist och både nära vän och personlig mecenat till Socialdemokraternas partiledare, nyblivne statsministern Hjalmar Branting. Två av Brantings barn satt i bankens styrelse, liksom hans svärson. Där satt också en tidigare LO-ordförande, samt Socialdemokraternas fullmäktigeordförande i Stockholm.

Hjalmar Brantings och socialdemokratins roll i att hålla bolsjevikerna under armarna har hittills varit dåligt utforskad. På bild Brantingmonumentet i Stockholm. Foto: Björn Larsson Ask, TT.

Hur Brantings och den övriga S-ledningens ekonomiska och ideologiska intressen formade politiken, när Sverige höll bolsjevikerna igång trots omvärldens motstånd, har aldrig utforskats. Detta trots att svensk forskning om arbetarrörelsen fyller hyllkilometer. Man undrar varför. Vid ett seminarium arrangerat av Arena Idé och Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap i förra veckan uppmanade Fredrik Malm de socialdemokratiska historieskrivarna att följa upp spåret.

Forskarna kunde i så fall samarbeta med näringslivets olika institut. När Brantings regering var blott två veckor gammal slöts det första handelsavtalet med Lenins Sovjet. Näringslivet hejade på. Att vara först innebar enorm vinst. Till exempel fick Nydqvist & Holm i Trollhättan en order att tillverka 1 000 lok till sovjetiska godståg.

Svenska företag spelade stor roll för det unga Sovjet. Regeringen Branting såg möjligheterna. Ryska handelsdelegationen fick officiell status i Sverige. Där blev Einar Kruse anställd, med särskilt ansvar för Centrosojus, den sovjetiska kooperationen. Kruse odlade kontakterna med KF och den övriga svenska kooperationen. 

Efter guldruschen på 1920-talet såldes penningtvätten Svenska ekonomiaktiebolaget till Sovjetunionens statsbank. Då blev Einar Kruse direktör. Sovjet började etablera sig på allvar i Sverige.

Kruse blev på 1920-talet ordförande i SKP:s kontrollkommission. Och från 1930-talet till 1958 var Kruse chef för hela SKP:s ekonomi; partiets personal, samtliga tidningar, företag och tryckerier. Partiet var i ständig pekuniär nöd. Kruse löste de problemen. Sovjetunionen finansierade kommunistpartier världen runt genom Komintern och dess underjordiska apparat. Tillskotten till SKP kom till stor del från sovjetisk oljehandel.

Det är väl känt att de svenska bröderna Nobel byggde upp Tsarrysslands oljeindustri i slutet av 1800-talet. Det är mindre känt att samma olja finansierade kommunismens fortsatta expansion. Även här spelade Sverige en viss roll. Bolsjevikerna måste ju sälja oljan någonstans.

Marknaden dominerades av en handfull jättebolag. Deras priskarteller förhindrade konkurrens. Kommunisterna blev tvungna att etablera egna kanaler.

1928 grundades AB Naftasyndikat. Det var Sovjetunionens svar efter flera misslyckade försök att komma in på den svenska bensinmarknaden. Einar Kruse var bolagets ekonomichef. I samarbete med KF inrättades oljelager i Stockholm, Helsingborg, Gävle och Göteborg. Efter fyra år hade Naftasyndikat 800 anställda och huvudkontor på Norrmalmstorg.

En av hundratals Nafta-mackar 1933. Foto: Folke Fromholtz/Östergötlands museum.

Men redan i början på 1930-talet började oroade vittnesmål komma in till polisen. Uppgiftslämnarna menade att åtskilliga anställda på Naftasyndikat var sovjetiska medborgare helt utan koppling till oljebranschen. Ryssarna blev fler och fler och placerades ut på avdelningskontor runtom i Sverige. Tolkar som anlitades var aktivister från SKP. Naftasyndikat anställde en lång rad av SKP:s mest hårdföra kämpar. Här återfanns gatukrigare från Röda frontförbundet. Och här jobbade företrädare för de frontorganisationer som SKP inrättade enligt Kominterns order. I kretsen runt Nafta fanns exempelvis Anton Nilsson, en av de skyldiga till sprängdådet mot fartyget Amalthea 1908, även anställd på ryska handelsdelegationen.

Det landstäckande nätet av bensinstationer – i mitten av 1930-talet omkring 600 mackar – var en utmärkt utgångspunkt för sovjetiskt spioneri och krigsförberedelser mot Sverige. Dåtida vittnesmål till polisen tycks bekräfta att så verkligen var fallet. Men hösten 1937 prioriterade Sovjet om, och bensinäventyret tog slut. Bolaget såldes – och blev Gulf – och kommunisterna fick ta andra jobb.

Einar Kruse blev samma höst ekonomidirektör i SKP. Det nyss helt utfattiga partiet fick ett omedelbart ekonomiskt uppsving. Plötsligt kunde man köpa partihögkvarteret på Kungsgatan 84 – där Vänsterpartiet huserar än idag – för motsvarande 19 miljoner kronor i dagens värde. Mycket talar för att det var sovjetiska blodspengar.

Fredrik Malms bok togs emot med intresse av Vänsterpartiets dåvarande ledare Jonas Sjöstedt. Men det är ändå skamligt att Sovjetunionens finansiering av SKP aldrig blottlagts i partiets egna historieskrivning. Inte ens vitboken Lik i garderoben (Vänsterpartiet, 1996), tillkommen efter murens fall, antyder ett skvatt.

Vänsterpartiets ståtliga sekelskiftesfastighet på Kungsgatan 84. Foto: Nils Petter Nilsson, TT.

Malms fynd förtjänar vidare forskning. Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och även det svenska näringslivet är skyldiga det, efter delaktigheten i ett av 1900-talets största brott.

Om ämnet känns svårt kan de med fördel ta intryck av Malms skriverier. Naftasyndikat är nämligen ingen bok som med folkpartistisk nit försöker mästra historien för att den inte lever upp till liberala förväntningar. Tvärtom skildrar Malm den svenska socialismens framväxt med djup inlevelse. Han gör begripligt varför en ung man i Norrbotten i slutet av 1800-talet kunde komma att viga sitt liv åt att införa kommunistiskt slaveri i Sverige.

Einar Kruse gick i pension 1958, 76 år gammal, och dog 1960. I kommunistiska partitidningen Ny dag skrev chefredaktören runan över vännen som lett partiets underjordiska spioncentral åt Stalin. ”En veteran i vår rörelse, en av de bästa, har lämnat ledet.”

Per Gudmundson

Ledarskribent. Utbildad vid journalisthögskolan i Stockholm. Bakgrund som journalist vid SVT, SR och kommersiell tv, 13 år som ledarskribent i SvD. Tills nyligen presschef i KD.

Stöd oberoende journalistik och prenumerera på Bulletin.

Sverige förtjänar det bästa!