Andrij Jermaks avgång har blivit en av de mest betydelsefulla politiska händelserna de senaste åren i Ukraina. Denna händelse berör inte bara en enskild befattning, utan själva modellen för statsstyrning som vuxit fram kring president Volodymyr Zelenskyj. Under nästan fem år har Jermak inte bara varit chef för presidentkansliet, utan den huvudsakliga koordinatorn för den politiska, säkerhetsmässiga, diplomatiska och informationsmässiga maktvertikalen. Hans inflytande sträckte sig långt bortom den formella statusen – han var arkitekten bakom systemet för personlig styrning, den centrala figuren genom vilken beslut på nationell nivå fattades.

Varför är detta kritiskt viktigt för Ukraina? Låt oss undersöka denna fråga.

Andrij Jermak – vem är han för Ukraina

För en svensk publik kan det vara svårt att förstå varför chefen för presidentkansliet formellt sett var den näst mäktigaste och ibland rent av den mäktigaste mannen i landet. Här kan man dra en försiktig historisk parallell.

I Sveriges moderna politiska historia, som utmärks av hög institutionell stabilitet och demokrati, har det sällan förekommit informella koordinatorer med ett inflytande av denna omfattning. Under Olof Palmes tid som statsminister fanns det dock en snäv krets av betrodda politiska rådgivare som, trots att de inte formellt innehade centrala statliga befattningar, faktiskt utövade betydande inflytande över strategiska beslut, utrikespolitikens inriktning och relationerna med blocken under kalla kriget.

Deras roll var naturligtvis mindre centraliserande än Jermaks roll i Ukraina. Men för det svenska politiska sammanhanget är detta förmodligen det närmaste exemplet på en figur som kunde förena de politiska, diplomatiska och kommunikativa sfärerna kring statschefen. Det är just denna kombination av formellt och informellt inflytande som gör parallellen relevant för att förstå den ukrainska situationen.

För att återgå till Ukraina så visar sig de viktigaste konsekvenserna av Jermaks avgång i den inrikespolitiska sfären. Formellt kan han försöka behålla kontrollen genom att utse en lojal chef för presidentkansliet, men faktiskt sätter hans avgång igång en process där maktvertikalen som byggts upp kring Zelenskyj faller samman. Särskilt viktigt är att det inte var presidenten som initierade avgången, utan trycket från antikorruptionsorgan och den samhälleliga och politiska resonansen. För de ukrainska eliterna betyder detta att statschefen inte längre är den enda garanten för skydd och personalpolitisk stabilitet. Sådana ögonblick i historien har ofta lett till att politisk lojalitet snabbt ”avdunstar” och apparaten omorienterar sig mot nya maktcentra.

Diagnos: korruption

Situationen kompliceras av att få i Ukraina tror att korruptionssystemen kunde existera utan presidentens vetskap eller åtminstone tysta samtycke. Därför uppfattas slaget mot Jermak automatiskt som ett slag mot Zelenskyj. Eliterna börjar bedöma riskerna kopplade till hans framtid, och sannolikheten att anklagelser kan riktas mot honom ökar. I sådana situationer börjar apparaten agera försiktigare, distanserar sig från Bankova (gatan där presidentkansliet ligger) och väljer en strategi för självbevarelsedrift.

Redan nu är det uppenbart att de centrala maktstrukturerna – parlamentet, regeringen, SBU, Riksåklagarämbetet – alltmer lutar mot autonomi. Jermaks avgång påskyndar bara dessa tendenser. Makten står inför ett vägskäl: antingen en mjuk övergång till ett parlamentariskt-regeringscentrerat beslutsfattande samtidigt som fraktionen ”Folkets tjänare” behåller sin roll, eller ett hårt scenario med splittring av parlamentsmajoriteten och bildandet av en alternativ koalition orienterad mot oppositionen och antikorruptionssektorn. I det senare fallet riskerar Volodymyr Zelenskyj inte bara att förlora möjligheten att styra regeringen, utan också att utsättas för påtryckningar som kan leda till förlust av verklig makt.

De allra viktigaste konsekvenserna gäller dock styrningen av staten under krigsförhållanden. Systemet, byggt på manuell styrning genom en enda figur, visade sig vara alltför bräckligt. Frågor om budget, försvarsupphandlingar, energistabilitet, internationell samordning och kommunikation med allierade kan komma ur balans. För stater med stabila institutioner, som Sverige, är ett sådant beroende av en enda figur ovanligt och svårt att förstå. Under krigstid har dock Ukraina utvecklats just mot en sådan modell.

En sårbar president

Volodymyr Zelenskyjs politiska utsikter efter Jermaks avgång försämras drastiskt. Presidenten drabbas av ett dubbelt slag: korruptionsskandaler kring den närmaste kretsen och avgången för en nyckelfigur i maktvertikalen. Detta gör honom mer sårbar för externt tryck, framför allt från USA, som kan utnyttja försvagningen för att driva igenom sina villkor för ett fredsavtal. I en situation där både opinionen och kontrollen över apparaten minskar blir det svårare att motstå sådant tryck.

Ett mer dramatiskt scenario kan inte uteslutas – en förtida avgång för Volodymyr Zelenskyj själv under påverkan av politiska eller utrikespolitiska faktorer. I så fall skulle fredsförhandlingarna föras av den tillförordnade presidenten – parlamentets talman, och inte nödvändigtvis den nuvarande. En sådan förändring av den politiska arkitekturen passar väl in i logiken för den turbulens som Andrij Jermaks avgång satt igång.

Det finns också det allra mest riskfylla alternativet – förlust av kontrollen över hela maktsystemet. För ett land i krig kan detta leda till strategiska katastrofer. Just därför kommer de ukrainska eliterna och de västerländska partners, inklusive de som spelar en nyckelroll i stödet till Ukraina, att sträva efter att skydda systemet från att falla samman.

Ukrainas politiska landskap förändras för gott

Sammanfattningsvis är Jermaks avgång inte bara en punkt i en persons politiska biografi. Det är början på en strukturell transformation av staten, bildandet av nya maktcentra och en möjlig förskjutning av hela modellen för ukrainsk politik.

Till skillnad från det institutionellt stabila Sverige, där även starka politiska figurer agerar inom ramen för systemet, är den ukrainska modellen maximalt personifierad. ”Staten – det är jag”, sade en känd fransk kung. Denna fras är helt tillämplig även på Ukraina och dess ledare.

Därför leder försvinnandet av en figur till jordbävningslika skiften. Ukraina har trätt in i en period då varje politisk förändring kan ändra statens bana – och Andrij Jermaks avgång blev just ett sådant ögonblick: avgörande och oåterkalleligt.